att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan 2013

Brev och småskrifter, Blaise Pascal

När jag som relativt ung läst den franske 1600-talstänkaren Blaise Pascal var det helt förbehållslöst, utan att någon hade kommit med förmaningar eller restriktioner. Jag råkade hitta en utgallrad bok med hans Tankar på ett depåbibliotek, och hade väl sett någon referera till namnet någonstans, men sådant kan man ju inte komma ihåg.

Då var det Sven Stolpe som hade översatt, och nu är det en man som delar initialer som har stått för arbetet, nämligen Stig Strömholm. Men hans minst sagt ambitiösa förord gör mig lite betänksam, då det innehåller just den typen av förmaningar som man gärna slipper. Att det ett par gånger måste motiveras varför en översättning av dessa mindre betydande skrifter översätts till svenska 2012, nä, jag kan inte för mitt liv begripa varför sådant ska vara nödvändigt. Inte heller blir jag klok på den förintande blygsamheten hos Strömholm, när han gång på gång påpekar att han inte är skickad att förstå sig på vad Pascal skriver.

Det var desto lättare att förstå vad hos Pascal som fångade mig då – när jag bläddrar i boken nu ser jag nu lite förläget åtskilliga anteckningar i marginalen, understrykningar etc, och en massa saker som jag har glömt – välsignat nog, i de flesta fall. Men han är ju vida berömd för sin stil, för sitt sätt att skriva, men för min del var det nog mer en fråga om att formatet passade mitt kynne: att uttrycka sig koncist och fragmentariskt. Och tankarna så fritt nedkastade i ögonblicket – spontant. Tankens iver – dess rörlighet och flexibilitet, och hur väl Pascal förvaltade detta.

Den här boken, Brev och småskrifter, innehåller nitton brev, många av dem adresserade till den hyperbegåvade systern Gilberte Pérrier, utdrag ur en memoar av Nicolas Fontaine där Pascal bland annat diskuterar Montaigne, och sju småskrifter, typ essäer. Systern verkar ha varit en veritabel antonym till Nietzsches famösa syster Elisabeth. Gilberte ansvarade för utgåvan av Pascals Pensées, där hon var mån om att mildra de skador den censurerande kyrkan nitiskt ville vålla, men hon skrev också en informativ levnadsteckning.

Strömholm har förutom sitt ambitiösa förord, där han bland annat redogör för jansenismens klosterhistoria, skrivit utförliga kommentarer till varje enskild text, som känns något mer motiverade. Så här ser en typisk reservation ut: ”Det ter sig inte meningsfullt att här försöka redogöra för de många källor som nyttjats; de är till allra största delen okända för moderna läsare eller helt glömda. Ett försök till en sådan redogörelse skulle, i den mån översättaren överhuvudtaget vore kompetent att genomföra den, oundvikligen kräva mer utrymme än den eventuella intellektuella utdelningen för icke-specialiserade läsare kan förväntas motivera.”

Pascal levde 1623-1662, och hann uträtta förvånansvärt mycket, bland annat inom matematikens område, samt teologi och filosofi. Han inrättade också mindre än ett halvår före sin död världens första ”busslinje”, får vi veta här, det vill säga reguljärtrafik där passagerare för en mindre summa pengar kunde ta sig från ett ställe till ett annat efter en form av tidtabell.

På sätt och vis har Strömholm också mer rätt än jag först var villig att erkänna, för nog är Pascal otidsenlig(are) som författare. Det som känns avlägset och exotiskt är ju att han använder logiska och rationella argument när han resonerar om Gud – i vår tid är det ateisterna som lagt monopol på förnuftsargumenten. Men det finns inget ”jag tror på Gud, eftersom …” Gud kan inte systematiseras, för exakt då upphör Gud att vara Gud. När Pascal skriver till sina systrar om deras nyligen döde fader, då begår han ett misstag när han försöker kalkylera trösten på förhand: ”Det vore därför inte rätt om vi vore utan smärta, som änglar, vilka inte har någon naturlig känsla, men det vore inte heller rätt om vi vore utan tröst som hedningar, vilka inte har någon känsla av nåden. Rätt är däremot att vi är bedrövade och tröstade som kristna människor och att nådens tröst övervinner naturens känslor”. Nej, det här förefaller mer vara utpressning än något annat.

Det var dock en annan sorts uppoffring att hänge sig det kyrkliga på den tiden än det är i vår tid, något jag minns att jag blev varse när jag konfirmerades, och var rädd för förhör och utantilläsning och evighetslånga predikningar, men det enda som var svårt var att få en tillräckligt lång vit rock, då jag växte flera decimeter från beställnings- till leveransdatum.

Pascal är hårt insnärjd i det matematiska, men uttrycker sig ändå med viss finess när han apropå mattetalens oändlighet skriver om det ”inte för att begripa utan för att beundra”. Han är ingen Faust som tvingar sig själv bortom den kända vetenskapens gränser heller, och han vänder sig ofta till en vanlig läsare, om än förmaningarna kan uppfattas som starka. Förnuft och känsla är inte separerade i hans tanke.

Strömholm gör förvisso ett gott arbete med sin översättning och sina kommentarer, som inte drar sig för några motiverade pikar mot exempelvis Sturmarks sekt ”humanisterna”, som här får veta att de är ”lika vilseledande som pretentiösa och löjeväckande”. När Pascal citerar ur Mattheus 11:12 väljer Strömholm att återge översättningen från 1917: ”Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.” Kanske att föredra framför Bibel 2000: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.” Fast eftersom Pascal skrev från 1600-talet kunde det ha varit snyggt med GVB från 1526: ”Men jfrå Johannis Baptiste daghar, och til thenna daghen, lijdher Himmelriket wold, och the wellighe rijffua thet til sigh.”

Till sin roman The Violent Bear It Away lånade Flannery O'Connor ordvalet ur en engelsk 1700-talsöversättning av Douay-Rheims 1500-talsbibel, tryckt i Frankrike. O'Connor gillade Pascal, men hade svårare för jansenismen, som hon menade hade skadligt inflytande.

I sina Tankar skriver Pascal: ”Det enda som kan trösta oss i vårt elände är förströelsen, och ändå är denna den största av alla våra plågor. Det är nämligen den som särskilt hindrar oss att ge akt på oss själva och som omärkligt gör att vi kommer i olycka. Utan förströelsen skulle vi haft tråkigt, och i detta låg en appell till oss om att söka ett säkrare medel mot ledan. Men förströelsen förnöjer oss och för oss utan att vi märker det lugnt och stilla in i döden.” (Stolpes översättning.) Det här kan få gälla som ett exempel på hur märkvärdigt modern Pascal fortfarande kan upplevas, och exakt hur modern blir tydligt när vi erinrar oss Neil Postmans profetiska skrift Amusing Ourselves to Death, där han verkar ha byggt hela sitt teorem på Pascals 1600-talstext.

Kanske Postmans idé blir allt mer aktuell, dessutom. Pascal gör i i en av småskrifterna här en intressant jämförelse, där Descartes beryktade utsaga Cogito [,] ergo sum (”Jag tänker, alltså finns jag”) jämförs med vad Augustinus uttalat tolvhundra år tidigare: ”Materien har en naturlig och oövervinnelig oförmåga att tänka”. För Pascal är Augustinus inget annat än någon som avkodat en tidigare tanke. Jag är inte lika säker på att han skulle ha varit lika sträng mot Postman, dock, om Pascal bara hade fått uppleva hur vårt århundrade knäfaller åt förströelserna.

5 kommentarer:

  1. "hann uträtta förvånansvärt mycket" - åja, på 369 år bör det väl kunna bli en del ;-)

    Gott Nytt År i vart fall.

    SvaraRadera
  2. Vad fick du för julklappar?

    SvaraRadera
  3. Det var då själva fan? Att sexorna blev nior, det är Djävulens verk ... Hela texten blev f.ö. helt konstig när jag publicerade den, i fel typsnitt & storlek, så det måste bero på det ...

    Julklappar?

    SvaraRadera
  4. Intressant att läsa om Pascal igen - nu- Har hans "tankar" i bokhyllan, och kan inte påstå att jag begravt mig i dem.

    Men det här ämnet väcker andra andar till liv - än Babbel.

    SvaraRadera
  5. Mm, jag tycker nog man bör börja (igen) med Tankar i så fall! Det är ju helt fantastiskt bra.

    SvaraRadera