att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 jan. 2013

"And I only am escaped alone to tell thee"


Woody Allens filmer handlar ofta om neurotiska män. ”Zelig” från 1983 är inget undantag: i den fejkade dokumentären berättar olika kända kulturpersonligheter som Susan Sontag, Norman Mailer och många andra den rörande historien om den mänsklige kameleonten Leonard Zelig, vars drift att anpassa sig gått till sådana överdrifter att han bokstavligen förvandlas utefter sin omgivning. Han blir bland annat svart jazzmusiker, österrikisk psykoanalytiker, baseballspelare, och så vidare.

En satir över den moderna människans vilsenhet. Det som utlöser det här symtomet är när Zelig på en fest hör andra tala om Herman Melvilles roman ”Moby Dick”, och han upptäcker att han lyckas prata initierat och entusiastiskt om romanen trots att han inte har läst den, och han blir allt mer övertygande som litteraturvetare.

Det är genialiskt av Allen att välja just ”Moby Dick”, då den lär vara den roman flest människor brukar ljuga om att de har läst. Ni kan nu råda bot på detta, på ett synnerligen smidigt sätt.
Cape Apocalypse, Princetown, 2012, Philip Hoare

Universitetet i Plymouth i England har gjort hela romanen tillgänglig på internet, på sidan www.mobydickbigread.com. Ett symposium som hölls våren 2011 gav insikten att denna roman har häpnadsväckande mycket att säga oss om hur vi förhåller oss till naturen. Därför anlitades olika inläsare, däribland skådespelare som Stephen Fry och Simon Callow, popstjärnor som Pet Shop Boys-sångaren Neil Tennant och förre Pulpmedlemmen Richard Hawley.

Första kapitlet lästes av Tilda Swinton, och sedan har det växlat mellan kända och okända inläsare, vilket har bidragit till skiftande kvalitet, men framför allt en variation och spännvidd. Min favorit är kanske Nigel Williams muntra läsning av tredje kapitlets hejdlöst homoerotiska laddning mellan Ishmael och harpuneraren Queequeg, eller författaren Will Selfs lika inlevelsefulla läsning av femtiofjärde kapitlet, det som handlar om valens vithet, och hur den vita färgen blir symbolen för alla onaturliga inslag i naturen.

Projektet sjösattes passande nog på min födelsedag i höstas, och avslutades i tisdags med epilogen. Jag har varit med från början, laddat ned en veckas inspelningar i taget och frossat i dem i min bärbara ljudspelare. Något att rekommendera! Det är en roman som spränger alla förutsättningar, som är så ambitiös och anspråksfull att det mesta ter sig futtigt vid en jämförelse.

Till det roliga hör också tillgängligheten: du väljer själv om du lyssnar på internet eller laddar ned som mp3-filer. Och det är helt gratis. Till varje kapitel hör också ett konstverk, vilket ger en helhetskänsla. Samt en påminnelse om den slakt på valar som fortfarande utförs, med en vädjan om donationer till Whale and Dolphin Conservation.

Själv har jag ofta tänkt på hur kul det skulle vara med en svensk motsvarighet. Det kunde lanseras av vår hårt prövade kulturminister – jag bjuder på tipset, hon behöver något för att få lite cred bland kulturtanter.

Den svenska roman som mest påminner om ”Moby Dick” är förstås Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Fast det är en roman som inte saknar läsare, misstänker jag: därför skulle jag ännu hellre förespråka att man valde Carl Jonas Love Almquists ”Drottningens juvelsmycke”, då det är en roman som liksom Melvilles storverk inte har fått tillräckligt många svenska läsare.

Almquists ambitiösa roman från 1834 är vanvettigt underhållande, med sina tankesprång och infall. Om 2012 var året då podcasten slog igenom borde 2013 bli året då vi lyssnar på klassiker. Lena Adelsohn Liljeroth, om du låter mig läsa Scen VI i Nionde boken, då kan vi låta allt gammalt groll vara glömt! 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2013)

3 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Mycket inspirerande text och jag hoppas att många tar del av "Moby Dick" på det sätt du anvisat (även om jag själv definitivt föredrar en omläsning i min gamla pappersversion).

    Man kunde skriva mycket om den ende överlevande budbäraren som paradigm (är det ordet för vad jag menar? "Arketyp"?) men jag nöjer mig just nu med att citera från mitt favoritverk från tjugonde århundradet, Martinsons Aniara,sista sången:

    Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
    med sändebudets rätt från tid till tid
    vårt öde speglat i galaxens hav


    Kalla mig Ismael om du vill

    SvaraRadera
  3. Jodå, kombinationen papper/ljud funkar nog rätt bra också. Men det är ju ett oerhört fint initiativ, där inläsarna har jobbat ideellt, och det där om överlevaren låter som ämnet för en essä, som kan sträcka sig mot 1900-talets vittneslitteratur, fram till Kertész.

    SvaraRadera