Makens skönhet, Anne Carson

Det är beklagligt att John Keats blivit så försummad hos svenska poesiläsare. I en bättre värld skulle han citeras dagligen, både för att knappt någon skriver så vackert – ren poesi på rent språk – och för att hans tankar är så klara och värdefulla. Det är snart trettio år sedan Sven Christer Swahn utkom med sina tolkningar av sonetter, i en bok som signifikativt nog heter Den okände Keats, och när Gunnar Harding för tiotalet år sedan utkom med sin serie böcker om engelsk romantik var Keats, stackarn, något överskuggad av Wordsworth, Coleridge, Byron och Shelley. Inte heller tycker jag att Jane Campions film om det olyckliga snillet, Bright Star, blev tillräckligt mottagen av sin publik.

Nå, då kan man alltid läsa Anne Carson, vars bok Makens skönhet. En fiktiv essä i 29 tangos är en veritabel odyssé över skönhetsdyrkaren Keats. Åtminstone delvis, då varje enskild del av de 29 partierna utgår från ett Keats-citat, liksom hela handlingen kretsar kring den berömda utsagan att ”All skönhet sanning är, all sanning skön” (Hardings översättning), när Carson berättar om den sköna makens osköna förehavanden.

Den som är snygg kommer undan med allt, som bekant. Diktjaget skriver nog också under på en annan Keats-rad, även om hon inte nämner just den, ur ”Endymion”: ”A thing of beauty is a joy forever”. Hur hon än anstränger sig kan hon inte släppa makens skönhet:

”Its loveliness increases; it will never

Pass into nothingness; but will keep

A bower quiet for us, and a sleep

Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.”

Äktenskapet är ett sår, säger Carson i sin bok. Hennes bok är en kärlekshandling till maken – ja, men också till litteraturen, genom de fint invävda citaten, de dolda anspelningarna till en rikedom av författare (lugn, ett appendix anger källorna). Genom att visa att skönheten är en tölp närmar hon sig laddad mark: ”Att förbli mänsklig är att överträda en gräns. / Godta det om du kan. Godta det om du vågar.”

Maken är en mytoman också, en tvångsmässig lögnare. Hon skiter i det: ställer honom ändå i vägen för Gud, låter honom orsaka en Gudsförmörkelse (tanken är Charlotte Brontës, när Jane upptäcker att Rochester håller på att ersätta Gud i hennes tanke – höjden av blasfemi, och hon straffas också).

I den här boken finns en rikedom på associationskonst. En bra poet kan vara två saker, och Carson är bådadera. Dels kan poeten uppfinna starka bilder, exempelvis som här, en väntan som slickar sina tassar, och dels kan poeten skapa något nytt och eget, som här – verkligen ett genuint originellt sätt att skriva, där diktformen sträcker sig mot essän, romanen, självbiografin, men också musiken. Inte enbart mot tangon, utan texten blir också något av ett operalibretto.

Därför blir boken större än sin författare. Och poetens sanning når den djupare sanningen. Poeten åskådliggör det vertikala tänkandet. Och Keats melankoli matchas perfekt med Carsons grundstämning. Vi ska inte missta oss: romantikerna är extremt gnälliga, extremt förtvivlade, och melankolin blir deras utsökta grundackord. Ta bara Coleridge ”Dejection: An Ode”, eller Shelleys ”Stanzas Written in Dejection”, eller för all del Keats ”Ode on Indolence”, som Carson flitigt citerar ur.

Carson är de udda böckernas författare. Det kunde vi se i den förra utgåvan på svenska, Röd självbiografi. Makens skönhet har översatts av Mara Lee: det är en suveränt utförd översättning; känsligt och följsamt har hon lagt sig tätt intill tonfall och stämning i originalet. Ett modigt projekt, som kunde ha blivit hur tokigt som helst, men i stället en vacker illustration till den skönhet som ryms hos både Keats och Carson. Boken formar ett avslut på äktenskapet, men som läsare kan den bara bilda en inledning.