att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 jan. 2013

Avsked från världen, Jacob Frese

Den svenska poesins historia härbärgerar tydligen tillräckligt många storheter för att vi ska ha råd att låta en poet som Jacob Frese falla i glömska. Det rådande förhållandet vill ellerströms råda bot på i sin lilla serie, där turen har kommit till ett litet urval dikter av den här tidiga 1700-talspoeten, under den dramatiska titeln Avsked från världen. (”Goodbye, cruel world”, som det stod på skämtteckningarna som gjorde så stort intryck på mig när jag var liten.)

För urvalet står experten Daniel Möller, som i ett piggt skrivet och effektivt förvaltat förord lyfter fram ur den släpphänta glömskan en poet som framträder i halvfigur, men det är dock en storslagen poet, om än han helst håller sig till det mindre formatet, epigrammet, den så kallade tillfällesdikten. Möller har moderniserat stavning, men varsamt låtit ordförrådet vara intakt, vilket vi tackar för då vi får ta del av ljuva ord som ”högstförönskta” som synonym till ”mycket efterlängtad”.

Förmodligen föddes Jacob Frese 1690 eller tidigt 1690-tal i finländska Viborg, kom sedan till Sverige för att jobba som kanslist, en typisk poetsyssla från förr. När han var drygt tjugo insjuknade han i något som kan ha varit malaria – varje vår hälsade sjukdomen på med sin tröttsamma punktlighet, och gav honom således varje vår tillfälle att skriva en dikt om sjukdomen. När han dog var han knappt fyrtio år fyllda.

Våren som årstid ger kontrastverkan till hans dikter, som parerar bitterhetens förtvivlan med en allmängiltig acceptans. På 1700-talet hade man ett förhållande till döden som vi nog ska akta oss för att kalla avspänt – men det var mer av påtaglig närvaro, att döden var ett mer frekvent inslag i det dagliga livet än nu, där vi håller på att rationalisera bort den, bland annat med hjälp av livsuppehållande mediciner.

Dödsmedvetenheten kan te sig morbid, men var då alltså mer av oanfäktad ingrediens i tillvaron. Dödsmedvetenheten pekar fram mot Bellman och Stagnelius, visar Möller, kanske i ett försök att popularisera och modernisera Frese – och ja, nog går det att följa ett sådant spår. Liksom Stagnelius finns den dubbla rörelsen i Freses dikter: dragningen nedåt, lyftningen uppåt. Han är en romantisk realist, en realistisk romantiker.

Likaväl har Frese en naturuppfattning som är romantisk, utifrån Kellgrens credo i ”Den nya skapelsen” (den bästa svenska dikten någonsin). Liksom några andra av sina delvis samtida – Lucidor, Runius, Lohman – kan han ibland lite för skojfrisk för sitt eget bästa, men där finns alltid ett korn av allvar, även när tankarna löper lite väl kvickt. Det är som om spontaniteten fått fäste i besinningen.

Han går också utanför gnället, speciellt i den längre dikten ”Betraktandet av Guds allmakt och godhet, alla tings fåfäng- och förgänglighet, döden och den tillkommande roligheten”. Som bekant ska ju ”rolig” enligt nordiskt mönster tydas som ”lugn”, och den här lilla samlingen innehåller några magnifika dikter i förberedelse för den död Frese var så förvissad om, den död som han vägrar bli kuschad inför.

Och om Baudelaire hade albatrossen som sinnebild för poetens situation, då har Frese svalan. Enligt Olaus Magnus 1500-talsbok Historia om de nordiska folken övervintrade fågeln på den infrusna havsbotten under vintrarna – något Linné också skulle tro på, ju äldre han blev. Möller ser en fin metafor i fågeln som av solen väcks till liv (till dans, skulle Stagnelius säga), och nog tycker jag att det går att läsa in Freses diktjag i de vackra raderna: ”Den stela svalan som i floden haft sin grav, / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar