att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2013

Tidebok, Alberte Bremberg

Mycket av den bästa litteraturen fungerar så att den gör saker i ens egna liv tydligare, skapar perspektiv på egna händelser, och triggar igång egna minnen. Så är det definitivt med Alberte Brembergs Tidebok, utgiven på miniatyrförlaget Aglaktuq.

För det är en slags minnesbok, som inte är berättad tillrättalagt och prydligt, utan minnena tillåts vara så där bångstyriga och vildvuxna som jag föreställer mig dem: att de liksom lurpassar på mig, smyger fram när jag sänker garden och inte är beredd.

Minnet i collage-form. Brembergs berättelse är subtilt utformad, där hon ändå visar hur människors öden löper parallellt, att det vi gör påverkar andra, och vice versa. Vi är ohjälpligt förenade med andra. Samtidigt är det att våldföra sig på händelserna när vi sätter ihop det till en berättelse, och bland annat därför tycker jag att Brembergs bok är så lyckosam, att hon smidigt undviker den lockande fällan. För hon sysslar inte med den typen av ihopfogning, utan låter minnet förbli splittrat och sprucket.

Collage-form: några saker, en bok, en LP-skiva, halsband, pärlor, klädesplagg, fotografier. Som det polaroid-kort som togs på mig sommaren 1990, hur exakt jag minns känslan den stunden, den sekunden: aldrig kommer jag att glömma hur extremt sagolikt lycklig jag var, och att den känslan aldrig bleks, till skillnad från fotot, som nu är ljusnat och otydligt, medan känslan som sagt bevarat skärpan.

Bremberg låter sitt berättarjag söka sig mot elementet för att uppleva någon form av värme; man anar att här går det inte rätt till, här är det något som inte riktigt sägs. Uppväxten ska nog skildras så här – i poetiska brottsstycken, för att bli någorlunda sann. Det handlar om hur det är att vara övergiven, något som yttrar sig dels i förnimmelsen och dels i den konkreta situationen. (Jämför fattigdom som relativt och som absolut begrepp, efter Uppdrag gransknings program och efterföljande infekterad debatt för någon vecka sedan.) Övergiven: ja, kanske av en mamma, den avlägsna. Vi får inte veta.

Här handlar det också om ett slags skrivande som inte går att identifiera: jag kan inte hänga upp min läsning på något. Det är som att Bremberg har sopat igen spåren efter sig, och det måste jag tycka är något fräscht, hur hon uppfinner sin stil, utan (märkbara) förebilder.

I den mån boken liknar något är det destillatet av ett ambitiöst och ovanligt originellt sommarprogram i radion, men då förutsätter det att sommarprataren är från en annan planet. Brembergs bok är ett exotiskt inslag, men skildrar en känsla med en precision som jag uppfattar som helt enastående.

Det är också en bok med ett makalöst vackert omslag, som jag inte kan låta bli att stirra på länge: den lilla färgflickan stående i ett hav av blommor, och tonårsversionens svartvita rökare med en rykande cool blick. Alberte Bremberg arbetar som journalist och översättare, och debuterar med denna udda skrift. Jag gillar den skarpt, och hoppas att den till skillnad från foton ska behålla skärpan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar