Locus Solus, Raymond Roussel

Enligt surrealistgurun André Breton var romanen som uttrycksform inget för hans nisch, utan han nöjde sig med att skriva kortromanen Nadja och förhöll sig kritisk mot det formatet hos andra. Enligt Torsten Ekbom har han fel, och förevisar bevismaterial 1 a), sin översättning av romanen Locus Solus, av Raymond Roussel. Den utkom 1989 på Författarförlaget, i en minimal upplaga. Nu ges den ut på nytt, av det lilla energiska förlaget Sphinx, och då finns det tillfälle att bilda sig en uppfattning i målet.

Förlaget har som vanligt lyckats ge en utsökt form till boken, där text och bild rör sig intill varandra. Kristoffer Noheden skriver ett förord som introducerar den här något bortglömde författaren – ”endast för kännare”, tror jag det står i alla handböcker – och Ekbom skriver själv ett matigt efterord, som nämner rätt många som har släktskap med den här besynnerlige fransmannen. Så det är på tiden att han nu får ett större genombrott också i Sverige.

Fast, den här romanen, invänder jag, kanske inte är något för alla, eller ens för de många. Själv var Roussel övertygad om sin egen storhet, mätte sig gärna med de mest kompetenta inom sitt skrå, samt att han eftersökte den publika framgången hos Jules Verne. Förvisso skriver han i en äventyrlig, fantastisk tradition, men det vore en överdrift att säga att det är publiktillvänt.

Locus Solus är namnet på det slott där den besynnerlige vetenskapsmannen Martial Canterel samlar ett sällskap för att de ska beundra hans knäppa uppfinningar. Gruppen reagerar avmätt och avvaktande, inför de konstigheter som visas upp. Först kommer en knasig beskrivning, och sedan en lika knasig förklaring (i syftet att lägga allt till rätta – men förklaringen lyckas inte göra mig klokare).

Romanen utkom 1914, och det är imponerande att följa hur tidigt ute Roussel är med mycket som inom kort – i Europa, inte i Sverige, där det skulle dröja till typ 1997 – skulle bli vardagsmat för hugade modernister. Experiment och gränsöverskridelser är vad som blir hans signum. Och det är en gräns som skrider fram, ofta torr och saklig, som om den imiterade protokollet. Noheden skriver i förordet om hur Roussel kombinerar och förenar skapandet (fantasin) med språket (logiken).

Berättelsen handlar om uppfinningarna, och det kan ha varit formen som tilltalade Breton, som gärna lät Locus Solus bli undantaget som bekräftade hans regel: här är det som att läsa en novellsamling. Bland alla paralleller som kan hittas – Kafka, Verne, Borges, Robbe-Grillet, Perec, Mary Shelley och Claes Hylinger inom litteraturen, Duchamp inom konsten och Cocteau inom filmen – skulle jag vilja fortsätta med en annan barnslig entusiast, Ray Bradbury, som liksom Roussel verkar utnyttja dödstematiken som ett sätt att bemästra en dödsångest, och söker vi bakåt hittar vi Edgar Allan Poe, som också var framgångsrik i att kombinera genomgripande skräck med ett kliniskt språk. Även här berörs det rationella av feberns heta hand, där fasan ges sista ordet.

Ekboms recept för att läsa Roussel blir att ignorera de omfattande anvisningarna, ge upp försöken att läsa det som chiffer eller rebus. Jo, allt som står går att härleda till något annat, men det är lönlöst: Roussel ska läsas som poet. Det jag fastnar för under läsningen är inte heller den raffinerade mekanismen bakom berättartekniken, utan det temperament som hela tiden vibrerar i texten, alla känslor som rivs upp av den, som inga maskiner kan tygla eller lindra. Det är personligt skrivet, och det är oundvikligt att Roussel skriver in sina egna neuroser i texten, när han berättar om olika olycksöden.

Liksom Shelleys Victor Frankenstein går det att se Roussels vetenskapsman Canterel som en ursinnig parodi, ett snille som löpt amok i sin monomana besatthet. Roussel skriver svåröverskådligt, i lager på lager, samtidigt som tonfallet är så neutralt och nästan i avsaknad av yvighet. En annan parallell bakåt finns hos Swifts parodi på vetenskapen i Gullivers resor, i den flygande ön Laputas skrattretande vetenskapsmän.

Gemytet övergår i fasa när Roussel låter historierna ta allt hemskare vändningar, något som kulminerar i den olyckligt förälskade mannen, vars utsedda vill gifta sig med en annan. I vanmakt stryper han henne, för att sedan ha sex med liket. Då blir romanen mer av mardröm, när fasan släpps lös i ohyggliga analogier. Det är som att Roussel vill visa att känslor inte har något utrymme i den här rationella världen, det vill säga att känslorna inte går att kontrollera och därför bara är farliga.

Nog är Locus Solus en rejält sfinxlik roman, ett oåterhållsamt virrvarr och en teatralisk kuriositet som rör sig mot dystra trakter. Som Percy Bysshe Shelley skrev i sin sonett:

”Lift not the painted veil which those who live

Call Life: though unreal shapes be pictured there,

And it but mimic all we would believe

With colours idly spread, – behind, lurk Fear

And Hope, twin Destinies; who ever weave

Their shadows, o'er the chasm, sightless and drear.”