Ximen Nao och hans sju liv, Mo Yan

Att läsa den nyblivne Nobelpristagaren Mo Yan liknar inget annat, åtminstone inte ur västerländsk horisont. Hans berättelse om den kinesiska landsbygden är udda och rolig, skabrös och utmattande, samt bra, på ett skruvat vis.

I prisnomineringen till Mo Yans Nobelpris talar Svenska Akademien om författarens ”hallucinatorisk skärpa”, en olycklig formulering från en sextonhövdad skara läsare lite väl förtjusta i magisk realism. Det finns uppenbara beröringspunkter med Haruki Murakami, men i stället för att välja denne tillgängliga japan blev det alltså den betydligt snårigare kinesen.

Medan Murakami kan vara nästan inställsamt västerländsk i sitt skrivande sneglar inte Mo Yan särskilt mycket mot någon annan tradition än den inhemska. Därför är det nästan chockartat när han i sin långa roman Ximen Nao och hans sju liv en gång nämner att den svenske regissören Ingmar Bergman funderade på att filmatisera en novell av författaren Mo Yan.

Mo Yan är en framträdande figur i den roman han själv har skrivit, ett trick vi känner igen från postmoderna författare. Han kallas för ”det äckliga svinet […] den mest avskyvärda personen i hela Gaomi”. Berättaren (som alltså inte är Mo Yan själv) tröttnar aldrig på att tillrättavisa och ifrågasätta den här stackars författaren, i ett självironiskt skämt som kanske tillåts gå lite för långt.

Gaomi är namnet på delstaten där romanen utspelar sig, från 1950, då godsägaren Ximen Nao efter ett par år i dödsriket återvänder i olika djurskepnader, för att följa utvecklingen i den kinesiska landsbygden. Det är dock inte helt lätt att återge händelseförloppets alla komplicerade sidospår.

Jag har fått frågan hur det är att läsa Mo Yan, och kan bara svara: ”annorlunda”. Hans roman är ett avancerat formexperiment, stundtals rejält tålamodsprövande med alla tokroliga situationer som uppstår när åsnan/oxen/grisen/hunden Ximen Nao samverkar i människornas värld. Det är nära till skrattet, men också till sexualiteten, där Yan skriver en smått parodisk machoprosa: romanen är lika burdus som den är burlesk.

Yan har fått åtskillig kritik i sitt hemland, där han kallats feg opportunist som inte tillräckligt öppet tagit ställning för mänskliga rättigheter. Men som partimedlem har han givits något av carte blanche, och nog finns här några svidande regimkritiska stycken – framför allt i inlevelsen i hur de fattiga utnyttjas, men också i skildringen av makten som pompös och uppblåst löjlig. Här finns också en vass kommentar kring en kinesisk operasångare som kallas ”den bästa operasångaren i världen”, en tydlig markering mot den kinesiska statligt sanktionerade tävlingshysterin.

Så det är sannerligen utmanande att ta sig an den här exotiska stilen, utan några givna referenspunkter. Om det är bra, eller om det är något du ska bry dig om, det beror på vad du är ute efter. Är ditt mål en fängslande berättelse finns det nog enklare möjligheter, men om du är nyfiken på en författare som förnyar romanen, då är det här förstås gångbar läsning.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/10 2012)