Konsten att vara kvinna, Caitlin Moran

När jag lånar Caitlin Morans bok med titeln Konsten att vara kvinna på skolans bibliotek får några av mina kolleger anledning att kommentera titeln. – Ja, vad då? svarar jag, den här läser jag för jag ska ha queer-perspektiv på alla mina lektioner från och med nu. Likt förbannat är det någon som måste ta det bokstavligt, som måste uttrycka synpunkten att hela queer-grejen är den värsta grejen som har hänt mänskligheten sedan andra världskriget. – Okej, svarar jag.

Eftersom jag generellt inte gillar komiker (jag tycker om att skratta: thus - - - ) har jag ingen uppfattning om just Caitlin Moran: för mig är hon dessutom mest känd som skribent på Melody Maker, som jag läste halvslaviskt ungefär då hon var verksam där. Men hon tillhör en stolt tradition så kallat kvinnliga komiker också: djärva, frispråkiga, kaxiga. Och eftersom hon redan på första sidan nämner pjäsförfattaren (och komikern) Alan Bennett och filmen Whitnail And I är alla dörrar för anglofilen redan öppnade.

Det är också svårt att motstå charmen när hon öppenhjärtigt berättar om sin rediga arbetarklassuppväxt i Wolverhampton, med sju syskon och föräldrar som lämnar henne vind för våg mestadels. Det är så energiskt skrivet att man ibland önskar att hon kunde vila lite på hanen någon gång, men det är forcerat framvällande hejdlös prosa som dominerar. Förvisso tar hon upp allvarliga aspekter, där ärendet är en ganska vidlyftig tolkning av feminismen, där det handlar om att kvinnor i stora drag mår sämre än män, och hon ser det som sin uppgift att råda bot på detta.

Energin slår ibland över i gapighet – något som för övrigt också brukar drabba Julie Burchill, Morans stora förebild. Hon har dock sunda värderingar i det stora hela (med undantag för att hon tjatar om Guns 'N Roses). När hon skriver långrandigt om skor, om bröllop, om barnafödslar, om droger, om besök på strippklubb, då tycker jag ändå att hon kunde ha varit mindre meddelsam. Någon gång tycker jag också att hon borde komma fram till originellare slutsatser än truismen att Lady Gaga är en bättre förebild än Katy Perry.

Det klämkäckt vitsiga får man på köpet: hon är i alla fall smartare än Petra Mede, och betydligt mer skojfriskt ordvitsande än någon av sina svenska diton. Det är en inspirationsbok som försöker agera mot den urgamla och urfåniga systerskapstanken, det där att kvinnor ska hjälpa varandra, leta fram ”kvinnliga förebilder”. Tyvärr tycker jag att hon ägnar för mycket utrymme åt att försvara sådant som andra bara borde skita i: att hon anlitar städare, till exempel. Och att det skulle vara synd om henne, när hon som sextonåring får det där jobbet på Melody Maker, och som tonåring som tv-programledare. Att då gnälla över en taskig tonårstid är bara koketterande.

Dessutom omgavs hon av sublim musik när hon var barn och ungdom i England i slutet av 80-talet och början av 90-talet. I Sverige hade vi ”Peter's Pop Show”, ett tyskt program som visade artister som körde playback, samt Kaj Kindvalls söndagsprogram ”Discorama” på radion, där man en gång i veckan kunde höra något annat än schlager och Anders Glennmark.