Jane Eyre Laid Bare, Charlotte Brontë & Eve Sinclair

Räckte det inte med de zombies och havsodjur som hemsökte Jane Austens romaner, när de för några år sedan piffades till med dessa pikanta ingredienser? Hur mycket du än svarar jakande finns det alltid någon som vill gå ännu ett steg längre, och nu är det Jane Eyres tur att bli utsatt för någon som tar sig skändliga friheter.

Jane Eyre Laid Bare heter romanen där copywritern Eve Sinclair våldgästar Charlotte Brontës klassiska roman. ”The classic novel with an erotic twist” utlovar omslaget, och det är exakt vad det är. Sinclair skippar första hundra sidorna, och låter oss träffa Jane när hon är i färd att anlända till Thornfield Hall. Inte mycket ordas om de formativa åren, förutom att vi här får veta att Jane börjar onanera när hon är tio och har flera lesbiska upplevelser på Lowood-skolan.

En roman som explicit skriver ut den undertryckta erotiken i Jane Eyre: men är det inte att underskatta Brontës roman? Jo, det är en underskattning och en felläsning av grövsta art. Fantasin löper fritt här, men det gör den ännu mer intrikat och ännu mer djärvt i originalet, där vi underskattar Jane om vi tror att hon inte är erotiskt förslagen. Attraktionen mellan henne och Rochester är i Brontës roman emotionell och intellektuell och språklig, något som helt saknas här, där också striden inom Jane reduceras till att enbart bli ett begär som hon ger efter för så fort hon får tillfälle. En nyckelscen från den ursprungliga romanen är efter det avbrutna bröllopet när Jane utanför Rochesters dörr tvekar, medveten om att hennes kropps salighet finns bara några decimeter bort, men hon väljer ändå att lämna Thornfield: i den här nya romanen ligger hon med Rochester många gånger innan äktenskapet. Det är också poänglöst att Rochester här är så sexuellt beredvillig, när en av poängerna med Brontës roman är att han inte kan hantera Bertha Masons sexualitet. Den kohl-sminkade Bertha som här lite väl anakronistiskt kallas ”dominatrix”, ett begrepp som inte skulle användas förrän på 1970-talet.

Sinclair gör sitt bästa för att imitera Brontës stil, men det sker inte utan eftergifter. Om jag ska vara snäll, och det ska jag väl, kan jag gå med på att hon har gjort ungefär samma sak som görs vid de otaliga filmatiseringarna av romanen. Det vill säga reducerat och förenklat. Förutom då att hon har lagt till några sexscener, en massa onanerande. Därför blir det också rätt poänglöst, eller överflödigt: de sexuella känslorna är redan inskrivna i Brontës roman (se min essä i Tidningen Kulturen från 2008), och stackars Sinclair har inte mycket att tillföra. För att kompensera blir Jane en voyeur när tjänstefolket ligger med varandra.

Om jag ska vara elak, och det ska jag väl vara, måste jag tillstå att Sinclairs stil är av det bedrövligare slaget. Så här beskrivs Janes svartsjuka när Rochester svärmar kring Blanche: ”If he had kissed her like he had kissed me, or even looked at her in the same way, I should have covered my face, turned to the wall and (figuratively) have died to them.” Nä, jag kan inte tycka att det här är bra (parentesen!).

Sinclair skriver in sig i en lång tradition av bearbetningar: redan några månader efter att den publicerades hösten 1847 hade en dramatiserad version premiär på teatern. Nu är inte heller det här det första försöket att göra romanen sexigare: det kanske mest bisarra inslaget hittills har varit romanen Jane av April Lindner, en roman som utspelar sig i nutida USA där Jane förälskar sig i rockstjärnan Rathburn. Ändå är Eve Sinclairs tilltag en säregen blandning av hybris och småcharmig kaxighet, men där hon til syvende og sidst inte kommer någon vart med sitt projekt. Inte heller är det frågan om att Jane Eyre är en okränkbar karaktär, eller att Jane Eyre är en okränkbar roman: nä, sådant får den tåla, och sådant tål den. Det här gör varken till eller från, utan jag fortsätter vidhålla att den är en sexig roman som inte blivit det minsta sexigare av det här påhittet.