Släng alla kartor. Memoarer mitt i livet 1992-2012, Marcus Birro

Marcus Birro är svenska kulturlivets egna Lucky Luke. Han som sköt snabbare än sin egen skugga: Birro nöjer sig med att skriva snabbare än han tänker, och då hamnar han ibland i trångmål.

För om vi människor i allmänhet borde sträva efter att balansera känsla och förnuft känns det som att Birro uteslutande består av känslor – vilket alltså inte betyder att han är dum. Nu har han lite lagom kaxigt gett ut boken Släng alla kartor. Memoarer mitt i livet 1992-2012, en krönika över hans liv i offentligheten, kan sägas.

Krönika, ja: för även om Birro har gett ut fjorton böcker är han nog mest känd som den där krönikören med åsikter som blivit allt mer reaktionära. Fotbollsdåren och Livets Ord-kramaren. Men han börjar som poet, som tjugoåring det år då den här boken rivstartar, för tjugo år sedan, med en bok som trycks tillsammans med brodern Peter. De lever som siamesiska tvillingar under några år på 90-talet, och om du aldrig har läst en krönika av Birro följer här en kort rekapitulation.

”Jag … skinnjacka … jag … Thåström … jag … Dr Martens … jag … kajal … jag …. svartsjuka … jag … öl … jag … Öijer … jag … drömmar … jag … fotboll … jag … GP … jag … hat … jag … krig … jag …” Multiplicera. Raljerar jag? Ja, men boken lider av de ständiga upprepningarna, de ideliga redovisningarna av ett puerilt Thåström-komplex som gränsar till och ibland grenslar stalkning, men också en knäsvag generell dyrkan av Det Manliga Geniet (alla stora konstnärer har kuk, enligt Birro, som är beredd att ge Karin Boye en vrå i sin annars uteslutande manliga kanon). En strängare redaktör hade haft synpunkter på detta, liksom en vassare blick hos korrekturläsaren. För språket och stilistiken är av begränsat snitt. Men vänta nu: varför ska jag, som bara har skrivit en bok, behöva läxa upp en författare som har skrivit fjorton böcker?

Krönika, ja … Förlåt mig om jag tjatar, men att läsa den här boken är som att ta del av just en krönika som kavlats ut över 374 sidor. Det är journalistiskt och talspråkligt och trots Birros ständiga referenser om subjektivitet förlamande objektivt, när han rapporterar nitiskt och detaljerat, utan att förstå att en historia tjänar på att gestaltas mer än enbart berättas.

Trots sitt sorglösa tonfall bärs berättelsen av sorg och saknad, och blir en livsteckning som periodvis vinner över de stilistiska belastningarna. Bäst fungerar det när Birro förevisar någon form av självkritik – när han analyserar sitt bekräftelsebehov. Sämre är inblickarna i hur han tänker, som hur han resonerar när han sökte tjänsten som kulturchef på Expressen: ”det underbara i att öppna paket med böcker och skriva kulturpolitiska pamfletter och ha två sidor varje dag att dominera på”. Men han har någon gång ibland också fin blick för andra människor, som i det rörande mötet från 1995 med en känslomässigt avskuren Henrik Berggren, där Birro inte förmår berätta hur mycket Broder Daniel har betytt för honom.

Men dessa sällsynta stunder slarvas bort, för det är raskt iväg till nästa fylla, nästa tjej med mörka ögon. Framgången kommer relativt sent en bit in på 00-talet, med Dan Andersson-pris och viss uppskattning från recensenters håll. Inga lovord når riktigt fram för att bryta den bitterhet han hyser, dock. Kanske det måste vara så: utan kränktheten som motor skulle inte mycket bli skrivet för Birro, antar jag. "Den bittres revansch" vore en smidigare titel än den smått pompösa som han valt, och jag vet att jag talar för döva öron när jag påpekar att det går att leva med att andra har varit dumma mot dig.

(Och mellan dig och mig, Marcus, du får sluta kalla dig punkare om du ska ha så dåligt omdöme att du ”gillar” Bert Karlsson.)