Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemiri

Efter sitt fenomenala genombrott med debutromanen Ett öga rött blev det för Jonas Hassen Khemiri efter ett par år tid för den svåra andra boken (Montecore), och sedan efter ytterligare några års omtalad skrivvånda tid för den svåra tredje boken (Invasion! Pjäser noveller texter), och nu i år har det blivit tid för den svåra fjärde boken, Jag ringer mina bröder. Om några år kommer den svåra femte boken. (Nu räknar jag inte två små volymer som har kommit ut i skymundan de senaste åren.)

Det här är en kort berättelse som tar sin utgångspunkt i den tidningsartikel Khemiri skrev veckan efter bombdådet i Stockholm i december 2010. Senare kommer den att uppföras som teaterpjäs, och det ante mig – för någon roman är det knappast frågan om, även om det rör sig om fiktiva karaktärer, i första hand en kille som heter Amor, som stalkar en tjej som heter Valerie, och har gjort sig skyldig till att en bomb har smällt i Stockholm. Åtminstone tror eller tycker han att han har gjort det.

Så Khemiris text fungerar som en kommentar till Kafka, som en inverterad Processen – här mannen som tar på sig en skuld. Khemiri menar nog att om vi ska söka efter en skyldig, söka efter en skuld, då ska vi börja med att söka hos oss själva.

Jag blir inte riktigt imponerad av den här boken, även om det finns några repliker mot slutet som bränner till. Det är samma typ av humor som i Ett öga rött och Montecore, med invandrarspråk som ska vara dråpligt sött, men nog har den poängen redan hamrats in för länge sedan? På 90-talet fanns det möjligen en skillnad i den svenska som talades av infödda och utomlands födda, men den svenska tonårseleverna snackar och skriver i skolan är mycket mer homogen, där det påfallande ofta är infödda svenskar som använder det mindre korrekta grammatiska språket.

Amor är en känslig kille, kanske för känslig för sitt eget bästa. Khemiri skriver fram den paranoia som präglar Stockholm efter terrorbomben, om rädslan, om den påtvingade normaliteten som dådet tog kål på. Han gör det med hjälp av replikutbyten, som nog fungerar bättre på en teaterscen: här är det svårare att urskilja vem som yttrar sig, om de ens gör det (Khemiri är bra på att leka kurragömma med läsarens förväntningar: gott så, men man blir ibland lite frustrerad över tricksen, kan tycka att han kunde tona ned sin iver att blända och stajla).

Khemiris förläggare (han har nyligen bytt förlag från Norstedts till Bonniers) missade att skicka in boken till Augustprisjuryn, något som givetvis gjorde författaren ledsen – men ärligt talat vore det mer än osannolikt att den skulle ha tagit plats bland de sex nominerade till detta pris. Det här är för tunt, men också för slarvigt genomfört.