att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 okt. 2012

Stamtavla, Karin Ström

Novellix serie där de ger utrymme åt en enskild novell i bokform känns redan som en institution, trots att det var i maj förra året som de började med sitt koncept. Höstens skörd har formgivits av Lotta Külhorn, och hon brukar ju vara en pålitlig leverantör av omslag med retrokänsla: kanske retrokänslan tagit över lite för mycket, för jag ser mycket 50-tal i allmänhet i omslaget till Karin Ströms Stamtavla, och i synnerhet Wahlströms & Widstrands fina utgåva av Virginia Woolfs Det lutande tornet från 1952.

I den här novellen finns en besynnerligt välutvecklad närhet till berättarjaget, den aspirerande konstnären Maria Mörck. Tyvärr (för henne) är den yngre systern om inte mer begåvad så mer anpassad till samtidsklimatet, med en mer provokativ konst. Och därmed mer framgångsrik; den faller kulturmänniskorna på läppen. Så novellen kan läsas som en kritik av konstens marknadsanpassning, ja – men det är också en grym studie i syskonrivalitet.

Vi hatar när någon våra närstående blir framgångsrika (”You see, it should have been me!” som Morrissey klagar i sin klargörande låt på temat). Här blir det korta formatet inte begränsande, utan systrarna blir levandegjorda för oss, speciellt alltså huvudpersonens förståeliga avundsjuka.

Novellen illustrerar också det nödvändiga motståndet, vårt grundläggande behov att opponera oss. Maria är en ordentlig flicka som växer upp till ordentlig kvinna, men kompenserar sin prydlighet med konsten, där disciplin möter frihet. Inbillar hon sig, kanske, men på något sätt är hon som konstnär för hämmad, medan systern alltså är kompromisslös i sitt konstnärliga arbete. Att hon skulle vara benådad med talang förnekar den äldre systern. Det är lätt för oss läsare att le lite nedlåtande åt hennes naiva antagande att det går att skapa konst utan att investera något.

Den yngre Systern, Daria, är något av en Inger Edelfeldt-figur: Edelfeldt som också i novellform har lyckats gestalta dessa halvfarliga, smått osympatiska konstnärssjälar som agerar på eget bevåg, utan att fundera på konsekvenserna. Som representant för den samtida konsten är hon hänsynslös och girig i sitt utnyttjande av den egna familjen. Möjligen kan novellen läsas som en kritik, att det är de vulgäraste tunnorna som skramlar mest.

Men jag ser Stamtavla som en novell som inte enbart diskuterar konstens ställning och funktion, utan ärendet kring familjen blir lika angeläget. Maria uppfattar Daria som egoistisk och elak, men hon är själv ganska missunnsam och självupptagen. Lustigt nog åker Maria med mamman till ett pensionat i Ingelstorp – samma ställe besöks av Karl Ove Knausgård med intervjuaren Jerker Virdborg i senaste numret av Vi Läser: jag råka läsa den intervjun samma dag som jag läser den här novellen, som på ett plan kan läsas som en kommentar också till Knausgårds Min kamp-projekt, att alltså i konstens namn utnyttja närstående.

Utöver detta antyds en tematik kring att vara speciell, att vi människor i allmänhet gärna vill vara unika, originella, annorlunda – givetvis utan att riskera viktiga detaljer som social status, tillhörighet. Då framstår antagonismen mellan systrarna i ett annat ljus, som ett ödesdrama om två personligheter, en kamp mellan modet och fegheten.

Ström skriver kantigt och rytmiskt på ett okonventionellt sätt. Här skissas en katastrofkänsla fram, en väntan på förlösning. Det är en stil som passar protagonisten ypperligt, då man anar att hon är en ordningsam människa vars städade yttre döljer en längtan efter att få hänge sig åt oredan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar