Orestes tvekade aldrig, Björn Runeborg

I sin förra bok Dödas kärlek skrev Björn Runeborg om Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 11 september 1978 i sviterna efter en olycka på Monza-banan i Italien. I sin nya bok Orestes tvekade aldrig skriver Runeborg om Anna Lindh, den socialdemokratiska ministern som knivhöggs på NK mitt i Stockholm 11 september 2003, och dog dagen efter i sviterna efter attacken.

Men den förra boken handlade i ärlighetens namn mest om andra saker, om livet i småstaden för en kille som råkade dela namn med racingföraren. Och den här boken handlar också mest om hur gestalter från den grekiska mytologin rör sig i Sverige, utan att det anses uppseendeväckande på något sätt.

Först trodde jag att Runeborg var intresserad av att göra grekisk tragedi av mordet på Anna Lindh. Ingen långsökt tanke: händelsen hösten 2003 var större än vi orkade ta in, att den bara lyckades göra oss helt lamslagna. Men det är en långt mer besvärlig historia som vi får oss till livs, en historia som inte helt lätt kan återges eller refereras.

Det är med andra ord inte som när Johannes Anyuru recyclade antika myter i sina tidiga dikter, på ett sätt som gjorde honom oslagbart cool bland kritiker. Så cool blir nog Runeborg aldrig: han är ingens gunstling.

I den här mytologin föds Orestes på natten 28 februari 1986 – ja, nästan exakt i samma ögonblick Olof Palme skjuts till döds mitt i Stockholm. Att det gör honom till en sjuttonårig student på högskolan är väl sådant som får tillskrivas fiktionens ibland generösa konto av fenomenala mirakel. En författare är skyldig att förvalta slumpen, och sådant är Runeborg bra på.

Hans roman handlar om den kollektiva skulden, ur vårt samhälle är skapat av oss tillsammans, att det är skapat ur ett gemensamt ansvar. I den här romanen är det befriande att följa sms som skickas av syskonen Elektra och Orestes. Den märkliga effekt som uppstår är en slags dubblerad realism, att det blir dubbelt verkligt. Politiska figurer är väl också en sorts mytiska figurer.

Enligt myten mördade Orestes sin mor Klytemnestra för att hämnas att hon svikit hans far Agamemnon. Som fond till det antika dramat fanns det trojanska kriget, medan det här är Kosovo-kriget som är det sår som fortsätter vara ett trauma för karaktärerna.

Vad vet vi för resten om vilka krafter som eventuellt finns omkring oss? Lika troligt som något annat, lika troligt som vetenskapens sanningar, är väl att en sådan som Orestes skulle kunna finnas mitt ibland oss. Orättvisa föder hämnd, i ett virrvarr av lösa trådar. Att säga att det är en lätt match att följa Runeborgs historia är att ljuga ungefär lika mycket som han själv skarvar med sanningen. Verkligheten och myten överlappar varandra, skär in och sliter och hugger sin nya väg. Orestes möter Anna Lindh på NK strax innan hon mördas, och han undrar varför han inte gjorde något för att hejda mördaren.

Det är en litteratur som är modig och som vågar utmana och inte väjer för att vara svår och krävande. Kassandras ord till Orestes låter som ett credo från författaren själv: ”Okej. Allting är ännu oklart. Jag vet. Det är gjort medvetet. Avsiktlig oklarhet, kallar Apollon det.”Runeborg förstorar händelserna, ger dem de rätta dimensionerna. Evigheten blandar sig i, på något sätt, i den här sorgliga historien som utspelar sig några septemberdagar, prydligt daterade. Jag läser boken exakt nio år senare, påminns om den obehagliga stämning som Sverige hamnade i.