att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 okt. 2012

Matar, Stig Larsson


När Stig Larsson 1995 gav ut diktsamlingen Matar var han 40 år gammal, men redan en veteran, då det var hans artonde bok. Som han själv berättar i den bok han kommer ut med i november hade han använt amfetamin i flera år för att kunna unna sig de långa arbetspassen med skrivandet.

Behöver jag nämna detta? Jo, för när jag nu går tillbaka till den här boken är det med ett intryck av att här har det minsann inte slarvats. Förutom att boken innehåller ett par av mina favoriter – ”Nyponsoppa” (som jag hörde honom läsa för några år sedan i Nässjö, en helt oslagbar läsning), ”Blodbrun stig” och ”Zimmermann, Bernd Alois – 1969 förmodligen död” – är det en bok som präglas av att slarvet är bortrensat, att det är så oerhört metodiskt och skickligt skrivet. Samtidigt som det alltså ger intryck av att vara spontant: direktheten i tilltalet är ju Larssons bidrag till svensk poesi.

Alltså är det så att arbetstimmarna som har investerats inte går läsaren förbi: det är ordentligt gjort, där det spontana och det planerade möts och kommunicerar med varandra. Strikt talat rör det sig om huvudsak dikter och två prosatexter, båda lika besynnerliga: den otäcka ”Värdet” och den självbiografiska ”Qatars extremt vackra flagga”, och båda pekar ut de senare ännu mer besynnerliga böcker som avslutade Larssons 1900-tal.

Att läsa dikten ”Nyponsoppa”, hur ska sådant kunna beskrivas? Det är ren lycka förmedlad av författaren, en underbar närvaro i orden. I kontrast är ”Blodbrun stig” en rent oförblommerat sorglig dikt. Samtidigt som Matar är en övergångsbok till de senare böckerna är det en stark bok i sig själv. Även om det skulle dröja ytterligare någon bok innan han uteslutande började skriva ren prosa i sina förmenta diktsamlingar (snarlikt formgivna, med titlar som bildar en kedja), är han här på väg: dikterna börjar bli lite för långa, och hinnan mellan det erfarna och fiktionen håller på att spricka. Det är dikter som inte beter sig som dikter längre.

Det som kan uppfattas som en störning i dikterna – kursiveringarna, och den maniska jakten efter det autentiska, i repliker som lägger sig som kalkeringspapper över det sagda: ”Jo´o, så är det” – det kan bli lite övertydligt, samtidigt som det ändå inte blir tillgjort. Men nog är det ett maner, hur mycket Larsson än vill svära sig fri från att tillämpa en stil. Att skriva stillöst – nä, det får han lura någon annan med. För han har en utpräglad stil, där han ger emfas åt detaljen: exempelvis kan han skriva om farinsocker så att prepositionen försvinner, att han skriver farinsocker.

Det hände att jag såg Larsson i Umeå på somrarna, sittande på 1:ans buss mot Umedalen, där han läste båda kvällstidningarna bakifrån (han började med serierna, ägnade lika lång tid åt sporten som åt kultursidan). Men jag vågade aldrig säga något till honom – inte ens den gången då jag i min väska hade ett nyinköpt exemplar av pocketen Nyår. Inte heller när jag flera gånger sett honom i Nässjö har jag vågat närma mig honom, inte ens för att fråga om sambandet mellan ”Blodbrun stig” och Kellgrens ”Den nya skapelsen”, hur genomtänkt det är.

4 kommentarer:

  1. Ligger lite efter. Du läser böcker fortare än jag läser dina blog-inlägg. Anekdotiskt: Larsson bodde på vår gata. Jag kommer ihåg hans pappa leksakshandlaren. En gång kom Stig Larsson (tonårig) med ett häpnadsväckande påstående om att all god konst (tavlor) borde dupliceras för att komma fler till del. Fick mig (knappt tonårig) att fundera över konstens värde, poängen med det unika. En fundering att bära med sig genom livet. För övrigt mötte jag honom långt senare, i Stockholm, på ett kalas och när vi känt igen varandra, jag frågat ut honom om hans göranden och han svarat vältaligt, återgäldade han med en liknande fråga. När jag då sa att jag läste ekonomi ursäktade han sig snabbt "Jag tror jag måste ta lite mer glögg". Det gäller att umgås i de rätta kretsarna. Och jag förlåter honom mycket efter hans medverkan i Gertrud, i regi av Torsten Flink, anno 1993 tror jag. Jag har läst för lite av honom, inser jag. Får nog sätta upp honom på listan.

    SvaraRadera
  2. Jag har också liknande erfarenheter, du vet, poesifestival i Nässjö, man pratar lite med poet, när hen så upptäcker att man inte är poet (=intressant), då svalnar intresset ... Det finns undantag: Malte Persson, i den mån man kan prata med nån som är så talträngd, Pia Tafdrup - en oerhört generös människa.

    Jag var ju också på den där Gertrud på Folkets hus i Umeå, en rätt magisk föreställning.

    Lite lustigt: min chef när jag jobbade på mentalsjukhuset Umedalen bodde också granne med familjen Larsson. Han har förresten också jobbat där, men det var nog drygt tio år innan jag började där ...

    SvaraRadera
  3. Ja, det bodde fullt med psykiatriker där. Jag skrattade till när jag blandade ihop kommentarstrådarna till detta inlägg och till det omedelbart ovan, eftersom du skrev något där om att "fånga kärnan i samtalet". Det kanske var det Larsson gjorde när han snabbt avslutade vårt samtal med glögg-ursäkten!

    Jag har aldrig jobbat på Umedalen, men oj vad det namnet ekar av ett okänt mörker, förkroppsligat i de luggslitna stackare som kantade Backenvägen på tillfällig permission, skymtade av oss på väg hem från skolan. Men det är längesedan. Nu har mörkret flyttat och Umedalen är ett modernt bostadsområde vad jag förstår. Fast psykiatrikerna bor nog i andra änden av stan.

    Kaninmannen, måste man ju också nämna. Väldigt bra film.

    SvaraRadera
  4. Jag minns att Nils-Petter Sundgren i en krönika utnämnde Kaninmannen som 1989 års överlägset bästa svenska film, det är sorgligt att han inte gjorde fler filmer då! Jag såg den på bio, den var i och för sig rätt ojämn, va?

    Det var dubbelt att jobba på Umedalen - jag var väl där ca 5 år sammanlagt, utspritt över en tioårsperiod där jag också gjorde annat, pluggade etc. Dels mycket utvecklande, lärorikt, och dels nedbrytande, deprimerande. Jag tror man lätt blir lite cynisk efteråt, eller nåt.

    SvaraRadera