att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 okt. 2012

Mumieland, Sara Tuss Efrik


Rosenlarv är ett feministiskt förlag som med egna ord ”penetrerar kanon” och söker upp bortkastade litterära verk. De har också gett ut några kaxiga antologier, och äntligen ger de nu ut helt nyskriven litteratur. Nämligen dramatikern Sara Tuss Efriks burdust burleska Mumieland, en pigg nykomling i den samtida svenska romanen, där den kommer in som ett yrväder och inte riktigt vet hur man ska uppföra sig.

En debut som väcker den fantasi som sover. Att Tuss Efrik är dramatiker är till att börja med bara det en oväntad ingång: notera att hon inte är journalist! Det ska också sägas att Emelie Östergren har gjort ett briljant omslag. Det är en bedårande vacker bok, en sagogotisk skröna, och att läsa den är som att tjuvlyssna på när Elfriede Jelinek och Sara Stridsberg möts i Natasha Khans skivstudio. (Bat for Lashes tredje skiva släpps om några dagar.)

Prologen utgörs av ett kombinerat mordhot/självmordsbrev, där en dotter vädjar till sin mor – till sin Mum, sin Mumie/Mummy. De bor tillsammans i en frisörsalong nära Borlänge, och dottern hanterar en verklighet där människan blir en vara för andra att hantera, ett objekt att hantera hårt. Det finns en far – en Pap, med en ny polsk tjej med fixade tänder. Och så finns fnitterfittor, dockjävlar, monsterknippen, lortiga våp, tjurnackar …

En förvriden, grotesk värld – ja, skruvad och vriden, precis som världen ter sig, kan te sig: därför uppfattar jag sagan som den genuint verkliga realismen, när vi följer dotterns subjektivt upplevda värld(ar). För hon pendlar djärvt mellan megalomanin och självföraktet, och en naiv önskan att göra sig osynlig. Det är en sann värld: vanställd, vanvårdad, vanvördig, där hon ömsom gullar med och ömsom äcklar läsaren.

Det är en oformlig men också ofoglig roman, som är skriven ur en konstruktiv förtvivlan. Tuss Efrik gör sig själv till mottagare som förmedlar intrycken, osorterade och kaotiska. Hennes vision är mardrömslik, men endast utifrån ett nödvändighetsperspektiv. Hon spottar livet i motvind, skriver ett rekviem i realtid, där minnena aldrig stelnar och blir till form, utan (för)blir levande, pulserande ögonblick i nuet.

Dottern är kameleonten, hon som ständigt skiftar identitet. Ibland heter hon rentav Tuss, men identifierar mest det kvinnliga ödet att aldrig riktigt duga, att ständigt sträva mot att bli någon annan, något annat. Men det är eller kan vara också ett mänskligt öde: att vara ifrågasatt, att få höra att du inte duger. Det finns anledning för både kvinnor och män att då och då lokalisera sig själv i Rimbauds formulering: ”Je est un autre”.

Tuss Efrik gestaltar ovissheten och osäkerheten med fast hand, och skriver in oron i sitt projekt. Hennes text är också irrande på ett kreativt sätt:
”Gengångare, fantomer, andar och halvdöda ska lära mig att tiga, sedan att återuppväcka och recitera. Det är bara dem jag ska tänka på från och med nu, bara andas luft som är deras andhämtning. Mina löften blir aldrig särskilt långvariga men från och med nu ska jag sitta i min hyttstuga och andas tystnad. Jag ska byggas av denna tystnad. Min kropp ska stärkas av tystnad.”

Irrande och inte alltid grammatiskt klanderfritt. Handling och intrig ersätts dessutom av yrsel och förvåning. Romanen som hallucinatorisk skapelseberättelse, i en upprorisk stil där de militanta inslagen sockras och de söta sotas, och där skapelsen hela tiden plötsligt snackar med apokalypsen. Tuss Efrik bygger ett kalejdoskop där bilderna växlar, där du ser verkligheten ur nya vinklar, men hur mycket den än förändras förblir det verkliga intakt, oförstörbart. De nya vinklarna indikerar också en värld i rörelse(n), som aldrig söker stillheten, utan bara driften att ta sig vidare, om än det sker i fantasin.

Jag läser det här som en uppfriskande ny variant av dokumentärromanen. Det är ett ursinnigt skrivet försvarstal för barnets rätt att få vara barn, att slippa bli det där hjälplösa offret för vuxnas dumheter. Och det är långt från Ranelidfloskler om att bära barnet som den sista droppen whatever, utan här är det på allvar, långt bortom de till intet förpliktande skitmetaforerna. Det här är oblygt skrivet och äkta och svidande på riktigt, helt distanslöst och helt underbart bra.

2 kommentarer:

  1. Jag har saknat spekulationerna. Kommentarerna efteråt. Jag talar om Nobelpriset. Varför denna tystnad. No talk?

    SvaraRadera
  2. Ha, jag är på den s.k. resande foten ... Jag skrev en kortare kommentar i JP till fredagens tidning, och håller nu på att läsa Mo Yan, så det kommer en recension till nästa vecka, bör vara i tidningen på onsdag? Ge sig till tåls - - -

    SvaraRadera