Avklädda på ett fält, Stig Larsson

I boken Avklädda på ett fält från 2000 jämför sig Stig Larsson med Goethe. Det kan man fnissa lite åt, men samtidigt tycka att det är lite sorgligt, att det känns som att det är något som har hänt under detta vårt nya århundrade. Och det som har hänt är inte något bra!

Som det här med hur en text ska se ut: på något sätt är det ett helt annat klimat nu för det vi läser, att det ser annorlunda ut. Och då menar jag inte enbart internets genomslag, som bara kunde anas då, utan snarare hur tryckta texter har förändrats i samklang med de virtuella texterna. Men det är en annan diskussion.

Ja, att ha ambitioner med sitt skrivande, att hysa en hög uppfattning om sin prestation – det har gått förlorat mer eller mindre. Eller, det är fel sorts författare som tycker att de själva skriver bra (typ Jan Guillou och Björn Ranelid). Skillnaden finns i tilltalet, hur Larsson förväntar sig en läsare som ska vara i paritet med honom själv. Alltså vägrar han nämna förnamnet på poeten Celan – det skulle vara en förolämpning, med hans logik. Liksom den naiva uppfattningen om sin egen person: ”jag upplever mig vara den mest privilegierade person som jag inte bara själv har mött, utan som jag överhuvudtaget hört talas om – ända tills jag i Första Mosebok läste om Jakob.” När har någonsin en svensk komiker varit lika förtjusande rolig?

Ja, och trots att det bara har gått tolv år upplever jag hans bok som kom den från en svunnen värld, från ett helt annat sätt att resonera. Lika lätt som det är att störa sig på enskildheter, som att han inte kan ge emfas nog utan växlar lojt mellan kursiveringen och  s p ä r r n i n g e n  och VERSALERNA och rentav fetstilen.

Larsson är på flera plan en gåta: en rationell människa som är klärvoyant och tror på Gud trots att han avskyr mystifikationer. Allt hålls samman av skärpan i blicken, eller som om han svamlar skärpt. Redan i den tidigare boken Natta de mina var ett uttalat syfte att skriva dåligt, eller åtminstone att bejaka det främmande. Själv såg han det nog som något annat än litteratur, en helt ny genre.

Fast så nytt är det kanske inte? Flera av texterna härmar essäns form, och det känns som ett slöseri att han skulle sluta, eller åtminstone göra ett uppehåll efter den här boken. Essän kunde ha blivit en tillflykt om han nu ville komma undan sina skönlitterära böcker, en potentiell guldgruva för hans nyckfulla och orädda temperament, där allt han säger är intressant. Men den ordhållige Larsson har i stort sett hållit sitt löfte.

Ändå har nog Larssons ryktbarhet snarast ökat under hans frånvaro. För sex år sedan hade Nöjesguiden en stor enkät om den bästa svenska romanen någonsin, där Stig Larsson delade sjätte platsen med Hjalmar Söderberg. Bandet Autisterna har givetvis tagit sitt namn från hans debutroman, och SKRIETs låt ”Ett hål i sommaren” refererar till just den här boktiteln: ”Tänk om vi stod avklädda på ett fält / Bredvid varandra och lät oss bränna sönder sommaren”. Då vore det nästan konstigt om han inte unnade sig en släng av storhetsvansinnessleven.