The Chemistry of Tears, Peter Carey

Den australiske författaren Peter Carey har en vild fantasi som inte vet av några gränser, där högmodet tillåts kuta runt och vara så där uppfriskande respektlös mot allt vad konventioner heter. Han skriver böcker där det stilfulla kamperar med uppkäftig busighet. Hans senaste roman The Chemistry of Tears är på många sätt en strålande bok, och det är bara beklagligt att så få av hans stiliga och livliga böcker har översatts till svenska.

Inte minst Svenska Akademien borde vara mer förtjusta i den typ av skröna som Carey arbetar med. Skröna och fingerade upptåg är hans signum, och det räcker med att ta del av några ord från titlarna: Illywhacker, Unusual, True History, Fake, Wrong, Theft, Illegal …

I den här romanen blir protagonisten Catherine Gehrig (horologist) redan i första meningen, faktiskt med första ordet: ”Dead”, berövad sitt livs kärlek, sin hemlige älskare och gifta kollega Matthew. Hon sörjer i smyg, men vaksamma överordnade ger henne som terapi uppdraget att läsa manuskript från 1800-talet, skrivna av uppfinnaren Henry Brandling, som skapar en mekanisk automaton för att roa sin döende son Percy. Maskinen bygger på Jacques de Vaucansons mekaniska anka från 1700-talet, och Catherine misstar den först för en apa, men det rör sig mer om historien om ankungen som blir en svan.

Carey behärskar givetvis både 2000-talsstilen i Catherines ohyggligt sorgsna tillvaro likväl som 1800-talsstilen i Henrys mekaniskt nerknåpade meningar. De två karaktärerna kommer till livs, fast på helt olika sätt – blir närvarande för läsaren, tack vare Careys varsamt precisa hand, som verkligen imiterar klockmakeriets konst. Kopplingen mellan klockan – maskinen – och människan, den finns där hela tiden i Catherines försök att tick vidare trots att hela hennes väsen skriker efter att bara få ropa ut sin sorg. Samtidigt fortsätter hon arbeta, hon måste fortsätta arbeta, fortsätta se med sitt tränade öga att tråden i klockan hon för tillfället arbetar med är satt med 55 graders vinkling: ”Could I really see those 55 degrees? Oh yes, even with tears in my eyes”, intalar hon sig lakoniskt.

Kanske är det så att Careys stil mår ännu bättre av att dämpas, något som sker här. Historien är tålmodigt berättad, som om 1800-talstempot tränger sig in i nutiden, för att visa att vi har mer gemensamt med det förflutna än vi tror och förnekar. Det är också en historia som växer fram gradvis, där inledningen kanske inte riktigt griper tag, där du som läsare måste visa tålamod. Då träder också Careys pigga men samtidigt buttra temperament fram.

Som dominerande tema är tiden det som förenar lika mycket som den skiljer. Catherine minns Matthew i minnesfragment alltmedan hon tar del av Henrys berättelse, allt mer fascinerad och uppslukad, och det blir en välsignelse att som läsare ta del av hennes läsning, att följa den över hennes axel, att tillåtas vara så nära en annan människa, när hon hanterar sorgen med de förväntade åtbörderna – supa bort smärtan, försöka ta sig i den där kragen, göra något handfast: hon börjar återskapa automatonen.

Sorg och saknad bildar alltså grundpelarna i berättelsen om Catherine och Henry och deras brustna hjärtan, en berättelse helt suveränt återgiven av Peter Carey, i en roman som påminner om vad litteratur ska vara bra för. Kropp och maskin förenas i underlig och underbar symbios med varmt resultat.

Carey jämförs ibland med Dickens, och även om det finns fog för det har han den här gången tagit sig an ett mer romantiskt temperament, och skriver delvis i E.T.A. Hoffmanns anda. Det har han lyckats förträffligt med.