att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 okt. 2012

Som en saga


För en tid sedan tog Anna von Hausswolff sin kyrkorgel-emo till en konsert i Umeå (lämpligt nog på Sagateatern), och jag hade lyckan att råka befinna mig där just då. Till en början var jag lite gramse för att hon inte spelade en enda låt från den förra skivan, men då glömde jag bort att det här är en artist som inte gör som de andra. Och det känns också som att hon har rört sig musikaliskt ganska långt från ”Singing from the Grave” till ”Ceremony”, och att det blev påtagligt när hon spelade de nya låtarna live, att det är musik som inte motsvaras av någonting.

Ja, för det är ju en skiva som inte heller liknar annat, med sina instrumentala avbrott, som ändå fungerar i sitt sammanhang, även om hon på konserten tänjer ut dessa stycken lite för länge, och låter de två spänstiga gitarristerna leka lite för mycket. Däremot fungerar trummisen ypperligt, med fantasifulla utsmyckningar som ofta bidrar till att göra låtarna ännu mer hotfullt dramatiska och digra med sina illavarslande toner.

Några av låtarna som kanske blir ännu mer dramatiska är ”Sova”, på skiva av mer beskedlig karaktär när de ärliga raderna - ”Jag vill inte – jag vill inte – jag vill inte … sova” + ”kommer aldrig – kommer aldrig – kommer aldrig … vakna” – låter försynta, är de här infångade i en panikartad virvel. Detsamma gäller ”Funeral for My Future Children”, med sin sublimt triumfatoriska refräng, men överlag är musiken så påträngande intensiv att sången ibland inte riktigt når fram, att rösten dränks i för mycket gitarrer. När hon plockar fram en akustisk gitarr för ”Liturgy of Light” låter det sällsamt nog som en Broder Daniel-cover, inte minst med textrader som ”Well it's a / hard life / that we share / It's a / hard life / for us young ones”.

För det är en makalöst ren stämma Anna von Hausswolff har. På skiva, ja, och live kunde den tas till vara ännu mer. Nu är den mörka atmosfären lyckligtvis bevarad och rentav mer förtätad. Att hon då och då pratar mellan låtarna med några nervösa anekdoter känns nästan kusligt, som om man inbillat sig att hon har kapat alla band till sådant som vi andra dödliga sysslar med, det märkliga i att hennes röst också fungerar som spontant tal.

(Foto Anders Nydam)

Det känns oerhört spännande att följa en artist som är så tidig i sin utveckling, att hon härifrån kan göra något helt annat – att hon redan med två ynka skivor har skapat musik som gör henne fridlyst, att hon inte heller har ett dugg att bevisa, utan kan förlita sig på att vårda sin gränslösa gåva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar