att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 okt. 2012

Marken. En dikt, Martin Glaz Serup

En av de saker jag fick med mig från höstens bokmässa i Göteborg var en fin utgåva av Walt Whitmans Leaves of Grass, eftersom jag typ varje (v)år brukar läsa ”Song of Myself”, och har i stort sett slitit ut min gamla pocket. I bilen hem skulle jag förklara för mina kolleger vad det är för dikt: ”jaa … det är typ allas självbiografi”, sa jag lite lagom luddigt flummigt om den här boken med sina kosmiska anspråk.

En annan sak var boken Marken. En dikt, av danske poeten Martin Glaz Serup, utgiven av 10TAL bok, i Stewe Claesons översättning. Där läser jag senare på kvällen på baksidan att författaren har kallat boken för ”allas självbiografi”.

Men frasen Everybodys's Autobiography är ju titeln på en bok av Gertrude Stein, som också skrev romanen Ida, och det var Ida jag drack kaffe med efter att ha stiftat bekantskap med Marken och gått på seminarium om Joyce, som skrev Finnegans Wake, med huvudpersonen HCE som brukar utläsas ”Here Comes Everybody”. Hur hänger allt ihop? Jaa, kanske det finns också ett spår av Joyce i de spralliga språkspratt Glaz Serup ägnar sig åt i sin udda bok.

Ulf Karl Olov Nilsson har skrivit ett efterord till den här utgåvan. UKON är bra på att slå knutar, men säger också en del öppnande saker, där han diskuterar namnlikheten mellan poetens förnamn och titeln, att Martin och Marken är både metafor och metonymi.

Marken är en bok som lever i sin egenskap av hybrid, mellan poesi och biografi, men en biografi i avsaknad av karaktär: protagonisten heter ”Marken”, har en fru (och barn, om än parentetiska sådana), agerar utifrån principer som vi brukar kalla mänskliga, har behov av de enklare slagen, och är väl precis som vi andra. Här kommer genomsnittsmänniskan?

Boken imiterar konsten också, i sin grafiska utformning, där slagordsformuleringar samsas med längre passager, utvikningar som så småningom formar ett biografiskt liv. Glaz Serup kombinerar det naiva med det genomskådande, och skapar en lyckad kombination, där han visar att cynismen är beroende av troskyldigheten – att det kan vara en tillgång att vara blåögd, helt enkelt.

Personligheten mejslas fram, där Marken ter sig allt vettigare, om än du kan tröttna och tycka att han/hon/hen/den blir lite beskäftig, för att inte säga självgod. Och när du läser meningar som den här: ”Marken vet inte om den är alltför självupptagen, men den har fått det bättre med sig själv sedan den börjat cykla till arbetet”, då kan undra, vad du ska göra med den? Vad är meningen?

Har konst en mening, ska den ha det? För jag uppfattar Glaz Serups arbete som ett samhällskritiskt projekt, men det är en kritik som kikar fram i smyg, och säger de oväntade sakerna ur ett ännu outforskat perspektiv. Detta perspektiv kommer både inifrån och utifrån, och då blir de här inslagen som du irriterar dig på något som känns ytterst bekant.

Hallå! vill boken då säga, jag håller ju bara upp en spegel. Har du glömt att Marken, det är du? Texten svindlar till ibland, med sina påminnelser om det uppfriskande i att leka fram sitt budskap: ”Marken behöver inte tänka så mycket mer på vad han säger och det är kanske det musikern menar, tänker marken, att man inte ska ta det på allvar, att det bara var på skoj.”

Det är en konceptuellt skriven bok, en närmast rituell skrift, där Marken vill revoltera, skapa sig ett liv på egna villkor, oberoende av den (författare) som drar i marionettrådarna. Den är fången, precis som vi. Och jag läser storögt fascinerad, och påminner mig i förhand att den här gröna boken förmodligen gärna gör mig sällskap när jag sedan efter vintern och snön sätter mig någonstans ute i naturen och läser Walt Whitman igen.

2 kommentarer:

  1. Jag hörde Glaz Serup läsa ur boken i Rum för poesi på en ganska snabb danska och då trodde jag att han sa: Magen, vilket också blev ganska roligt. Som om Magen, magkänslan talade, kroppen helt skild från intellektet. Sedan hade jag ett sjå att få boken att landa i "MArken" igen!

    SvaraRadera
  2. Mm, det missade jag, för jag var bara där på torsdagen, de på 10-tal sa att han skulle läsa, men trist nog var jag tillbaka i Jönköping då ...

    Jag hade förresten en liknande känsla när jag lyssnade på Kent, "Petroleum" från senaste skivan, där han sjunger "marken ligger uppskrapad", men jag tyckte att han för en gångs skull artikulerade otydligt, jag hörde "Majken ligger uppskrapad". Kanske för att jag var kär i en tjej som hette Majken när jag var 14?

    SvaraRadera