Rör inte min Tintin!

För några veckor sedan bestämde sig Behrang Miri för att flytta Tintin-böckerna från barn- och ungdomsavdelningen på Kulturhuset. På twitter döptes tilltaget snabbt till #tintingate, och någon uttryckte sig fyndigt och menade att svenska twitter under en halv dag förvandlades till Kapten Haddock.

För reaktionen blev lika hätsk som debatten blev förutsägbar. Det är inte första gången exemplet Tintin används, förmodligen inte heller den sista. Kanske debatten var extra känslig så tätt inpå premiären av Stina Wirséns barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”, med den svarta stereotypen Lilla hjärtat. För att inte tala om vårens debacle med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths bokstavliga medverkan i konstnären Makode Lindes black face-tårta till konstverk.

Är det en viktig debatt? Som vanligt hävdar företrädesvis vita medelålders män vikten av det fria ordet. ”Tintin i Kongo”, det verk Miri syftade på, fanns inte ens i Kulturhusets bestånd, och har synnerligen låg status – förutom Tintin-kännarna har nog få ens läst det.

Ett perspektiv jag har saknat har handlat om den förment goda viljan att skydda barnen från en farlig kultur. Men det är en underskattning av barnets estetiska kompetens: barn och ungdomar förstår att skilja på uppenbara stolligheter, och jag har länge tyckt att den gamla klyschan att barn inte ”fattar” ironi är felaktig (däremot verkar många vuxna ha svårt att förstå ironi).

Givetvis kan det här uppfattas som att konst fortfarande har sprängkraft, att den har en subversiv potential att påverka. Det borde betyda att vi tar kulturen på större allvar, placerar den i själva kärnan av samtidsdebatten, där den hör hemma. Kultur är något som angår oss alla, som betyder något i våra dagliga liv, och är ingen udda sidoverksamhet.

Synen på konst som enbart instrumentell får inte ställa sig i vägen för en upplevelse av den som utmanande, krävande, svår. Annars får vi en konst som ska sanktioneras på förhand, som sysslar med det för stunden igenkännbara.

Det måste finnas konstnärer som går över gränsen, som är banbrytande och kanske rentav chockerande. Som Sex Pistols var för 35 år sedan när de släppte singeln ”God Save The Queen”, en låt som har betytt mer för rockmusiken än någon av The Beatles låtar, eftersom den släppte fram helt andra förlösande krafter, och visade att motstånd lönar sig. Pussy Riots vackra punkbön i Moskva i våras hade varit otänkbar utan det mod Sex Pistols visade när de inför drottning Elizabeths silverjubileum kallade henne en idiot som saknade mänskliga drag.
 

Karl Fredrik Mattsson, konstnären bakom sommarens falska mynt med devisen ”vår horkarl till kung”, och Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen som nyligen publicerat en smädande bild av kungen och drottningen: båda står i skuld till Sex Pistols. Som i sin tur står i skuld till Lord Byron, som 1822 hånade kung George III i punkdikten ”The Vision of Judgment”, en dikt som placerade poeten långt utanför det salongsfähiga engelska etablissemanget. Vi ska vara tacksamma för de konstnärer som frivilligt utsätter sig för den ryggradsreflexens kritik som blir den omedelbara reaktionen, de som vågar vara stigfinnare helt enkelt därför att vi förtjänar en konst som är dynamisk och utvecklande.

Vi är skyldiga det förflutna en respekt för deras åsikter, även när deras representanter inte var förutseende nog att hysa åsikter som skulle bli politiskt korrekta i Sverige 2012. Att revidera dåtiden är både korkat och farligt, då det finns större anledning att studera historien inte enbart för att lokalisera när den var trångsynt, utan också för att lära av den när den var klartänkt och försigkommen på sätt som vi nutida människor bara kan känna avund inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2012, något förkortad)