att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 sep. 2012

Ingen jag vet är i mitt träd, Martin Luuk


Finns någon i trädet, är sannolikheten stor att han är klätterbaron och vistas i en roman av Italo Calvino. I Martin Luuks träd är det däremot ensamt, att döma av titeln på hans bok som Modernista ger ut: Ingen jag vet är i mitt träd. Luuk torde vara besläktad med den mer kände Kristian, och med erfarenheter från Killing-gänget gör han nu debut i bokform, med fyra monologer.

Boken är rysligt tunn, innehåller 41 sidor text. Det gör att varje sida kostar strax under tre kronor att läsa: om samma taxa tillämpats på exempelvis Roberto Bolaños roman 2666 skulle den ha kostat mer än 2666 kronor att köpa.

Så bra är ingen bok, kanske du invänder – och Luuks lilla skrift är förstås långt ifrån värd sina tre kronor. Det ligger i tiden att blotta sig, visa sin svaghet. I bästa fall kan sägas att han utforskar ärligheten som koncept, och landar i kändisens gamla vanliga neurotiska självförakt. Så går det för den som lever för applåderna, skulle en psykologisk läsart förnumstigt inflika, att den som söker bekräftelse bara når tomheten. Då kan man väl skriva om tomheten, resonerar Luuk, och få applåder igen? Mm, kanske det, men inte från mitt håll.

Jag vill inte ifrågasätta att det som skildras här har betytt någonting för Luuk. För mig betyder det inte ett iota. Det är några planlösa betraktelser kring den stockholmska hi-hi-hierarkin, lite tjena jag använder droger men gör det på det fräscha sättet, lite så där på distans. Det som har fastnat i skrift blir bara okunnigt, ocharmigt, osmakligt, i fyra texter med pretentiösa och samtidigt intetsägande titlar. Det är varken roligt eller gripande, eller på något sätt intressant. Eller bra.

Det som var bra med Killing-gänget var att deras humor inte sökte efter de enkla poängerna, att man behövde invänta de lättplockade skratten: snarare handlade det om att riva i ett obehag. I en av de fyra texterna här tänker sig Luuk in i en mördares psyke, och river ned gränsen mellan verkligheten och det påhittade, när det handlar om att ha mördat någon som heter Alexandra. Det är inget lätt jobb att skriva mördarens tankar, och det är inte Dostojevkij-klass på texten här. Men jag blir mer och mer fundersam på hur de uttalade ”killing” egentligen, i den där saligt insomnade gruppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar