att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 sep. 2012

Mitt grymma öde, Carl Michael Edenborg


Carl Michael Edenborgs roman om tonsättaren Händel är mörk och otäck, men fullkomligt livsbejakande mitt i sin dysterhet. Den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman.

Den historiska romanen fick en behövlig injektion när Malte Persson för ett par år sedan gav ut den pigga Edelcrantz Förbindelser, som både lyckades påminna om den något bortglömde uppfinnaren och akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz och göra honom till en modern och nutida gestalt.

Att vi skulle ha glömt tonsättaren Georg Friedrich Händel är nog ingen större risk: han räknas väl fortfarande som en av de största klassiska kompositörerna, och han är nu föremål för en minst sagt udda roman, Mitt grymma öde, skriven av den mångförslagne förläggaren och idéhistorikern Carl Michael Edenborg, som gjort sig känd som en debattör som inte skräder orden.

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Mitt grymma öde är sinnligt skriven, där känslorna hela tiden ligger på utsidan. Intryck förmedlas hastigt men metodiskt, och den bistra tiden återspeglas i de bistra människorna. Händel kanaliserar upplevelserna i sin musik, och han beskrivs som en genomrutten människa.

Det ljus som emanerar ur berättelsen handlar enbart om musiken, och Händels oförmåga att hantera känslor. Utifrån denna uppenbara brist förgrenar sig intrigen i en gotisk väv av groteska hemskheter, där Händel manövrerar bland slemmiga kejsare och kåta kastrater. Edenborg öppnar alla fördämningar mot avgrunden, förtvivlan, skräcken, i en prosa som återskapar barockens överdåd, liksom seglar på en svart ström.

Det här är en roman som lyckas med det dubbla uppdraget att dels göra människan Händel till en trovärdig och levande romankaraktär och dels att utföra ett porträtt av konstnären som monster. En sårbar människa, som utnyttjar musiken som en kompensation för liv. Han har ett sår i sin nacke som han vänder mot publiken när han dirigerar sina operor: bara en av flera briljanta och gripande bilder för Händels utsatthet.

Här finns också några implicita paralleller till vår tid, i anakronistiska repliker som lånar från gatu-slang och rocklåtar, och en skildring av hur operahusen i början av 1700-talet dränerade byarna på talangfulla ungdomliga röster – tänk bara på hur fotbollens storklubbar nu skriver kontrakt med pojkar som knappt hunnit bli tonåringar, och håglöst slänger någon sedelbunt till föräldrarna.

I Edenborgs roman finns en utsökt balans mellan det omfångsrika och det koncentrerade. Den blir också en lång plädering för det livsnödvändiga med konst, men också i sig ett grandiost exempel på livsviktigt litteratur. Det är en roman som utger sig vara magnifik, som vågar vara ambitiös och modig, och som går i land med sina anspråk. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2012) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar