att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 sep. 2012

Queera läsningar, [red] Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén


För hundratalet år sedan var ordet ”queer” reserverat för människor med homosexuella vanor, men har nu blivit ett samlande begrepp för det som utmanar och ifrågasätter – det som helt enkelt uppfattas som udda. Denna omsvängning har skett sedan tidigt 90-tal, men det har varit trögt i portgången för svensk forskning.

Något som nu åtgärdas, med den ambitiösa och fina antologin Queera läsningar, under redaktörskap av Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén. Den är utgiven på Rosenlarv förlag, och är ett skandinaviskt samarbete mellan Sverige, Danmark och Finland, med tolv bidragsgivare som på var sitt sätt belyser queer-frågan. På norska har man valt ordet ”skeiv” (skev), vilket kanske vore en lämplig svensk benämning för detta som skaver, för den som vet att upptäcka det i de texter som studeras.

Jag har länge sett fram mot den här boken, då jag tycker att det finns spännande saker om man ”queerar texten”, som här förespråkas. Bara två av de tolv är män, vilket är en aning förvånande – men det är vi män som förlorar på detta, om vi förhåller oss avvaktande. Förvisso ska man vara skeptisk mot teorier som är alltför definitiva, men jag uppfattar inte queer-teorin som något som förespråkar den typen av slutgiltiga läsningar.

Det kan handla om att texten antingen är queer, eller att den görs queer av läsaren, och båda perspektiven finns representerade i antologin: att det kan vara en egenskap, eller något som tillämpas. Flitigast representerat är den gotiska romanen, eller kanske snarare romaner med gotiska inslag, däribland Sarah Waters romaner. Här finns även vampyrer, Strindberg, medeltida ballader, bilderboken …

Det är väl ett bekymmer att all riktig litteratur tål okonventionella tolkningar, där man kan göra vad fan man vill med det man har läst – därför finns en uppenbar risk för övertolkning, något jag tycker något fler av skribenterna här borde ha flaggat för. Det är däremot lämpligt med den olydiga läsaren, som slår bakut. Där finns som jag ser det den största potentialen med queer-teorin, att vi får den ”mothårsläsning” som nämns här och som jag tycker är något som borde styra villkoren oftare. En utmanande läsning, utifrån ifrågasättandets princip. Den som gör den mest renodlat skeva läsningen är då Maria Margareta Österholm, som avslutar hela antologin med en poetisk och vildsint text om skeva flickor (hon är också poet). Det är en fin text som pekar ut kommande möjligheter, och ger löften om ett helt nytt perspektiv och ett helt nytt akademiskt skrivande.

Men risken med att alltför mycket läsa mellan raderna är att ser lite för mycket där. Att spekulationerna blir för långsökta. Det må vara att en bokstavstrogen läsning är tristare, men ibland kan entusiasmen behöva dämpas en aning. Därför är det lite välkommet när Tove Solander i sin text om Gilles Deleuzes teorier avrundar med fyra handfasta riktlinjer, där en av dessa handlar just om den ytliga läsningens förtjänster.

Annars är antologin som väntat ojämn. Jag gillar verkligen att läsa om läsningar som öppnar upp. Claudia Lindén gör en noggrann läsning av Karen Blixens gotiska noveller, men skulle ha behövt läsa Frankenstein mer skrupulöst, när hon gör så mycket av parallellerna till den. Det var alltså inte i Italien spökhistorier utbyttes mellan Lord Byron och makarna Shelley, utan i Geneve, Schweiz, och när vetenskapsmannen Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman blir bestört över utforskaren Walton handlar det om att han ser sin egen monomana besatthet speglas, inte om Waltons begäran att bli vän med Frankenstein.

Likaså finns en viss risk att citeringsglädjen resulterar i en rundgång av citat, att själva källan glöms bort när man återger någon som återgivit något, i ett slaviskt godtagande av andras slutsatser. Jag hade kanske också förväntat mig ännu mer queera läsningar: här bevaras ändå prydligheten, och det är som om de djärva intentionerna inte riktigt har kunnat presterat lika djärva tolkningar, som kanske också skulle ha kunnat skapa omvärderingar. Nu utförs tolkningarna inom ramen för det konventionella. Det finns till exempel intressanta queer-tolkningar av Henry James som amerikanska forskare har gjort de senaste femton-tjugo år sedan – här kunde man önska sig något liknande med säg Selma Lagerlöf, en författare som verkligen behöver en akademisk reboot

4 kommentarer:

  1. Den för mig mest oroande frågan (har inte läst antologin) så jag utgår från texten här, är den som gäller: när kan en mothårsläsning tänkas bli en medhårsläsning, dvs med vilken säkerhet kan man tro att det som man kan uppfatta som att läsa mot strömmen blir något annat och mer accepterat, kanske en ny mainstream (åtminstone som tolkningstradition)? Detta att läsa kritiskt, att tolka kritiskt är ju i dag om inte common sense så snudd på (och bra är det). Men frågan är som jag ser det fortfarande vad det är som styr våra tolkningar, vilka personliga, psykologiska, kulturella och andra komplex eller kontexter som vi för in i tolkningsprocessen. På ett sätt tror jag att det är så som Mikael Enckell säger i en klok text i sin essäsamling Perspektiv från andra sidan, att vi alla primärt och ursprungligen, som han formulerar det, önskar tillhöra majoriteten, utgöra en del av ”oss vanliga” där den sociala makten är förankrad och besluten fattas. Att tillhöra ”de ovanliga” är alltid mer påfrestande, men kan också förstås vara mer belönande. Som Enckell säger kan majoritetsmedlemmen uppleva en minoritetsgrupp med beundran därför att den iakttagna vågar stå för vad han företräder och svara mot uppdraget för sin individualitet, alternativt med avundsamt ogillande blicka på det Enckell kallar ”denna förargliga partikularism och fräckhet”. Rädslan för att avvika, dvs det som motsvarar våra sociala ängsligheter och farhågor, finns där som ett mörkt moln eller en skugga som vi gärna skulle vilja avlägsna men som är väldigt svår att bli fri ifrån.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är en intressant aspekt. Det subversiva som på nåt sätt slukas upp och blir i sig mainstream, eller vilket nästan är ännu värre, en förutsägbart motsträvig tolkning ... Nåja, det viktigaste är väl den förbehållslösa läsningen. Jag tänkte mycket förut på det här med att man har så mycket i sitt bagage när man läser - erfarenheter, teorier, andras åsikter, alltihop uppblandat med en viss personlig hållning.

    Därför tycker jag ofta det är befriande med elevernas läsningar, att de är mindre garderade, att de vågar säga saker som på ytan kan verka stolligt, men ibland är befriande. Deleuze menar ju i något sammanhang att det är viktigt med en ytlig och bokstavlig läsning, att det finns en fara i att alltid gå på djupet.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Jobbar själv för närvarande med försök till anakronistiska läsningar av texter och figurer/representationer. Känns som om en sådan läsart är besläktad med den du beskriver här. En inspiration har varit Sara Edenheims Anakronismen, en bok som är samtidigt skarp och påhittig, men också som jag uppfattar det något problematisk. Hennes bok har ju undertiteln Mot den historiska manin och vill inte ha något att göra med historiskt betingade förklaringar eller berättelser. I ett centralt kapitel i boken påstår hon att historien bryts ned i bilder, inte i berättelser. Bilden kan och bör enligt Edenheim tas ur sitt sammanhang och behandlas som en sorts icke-verbal sammanfattning av en händelse som inte kan berättas. En ideal ”negativ” användning av bilden tvingar oss enligt henne att reflektera över någonting som inte är tillrättalagt genom en berättelse och därigenom påvisa vår oförmåga att (be)gripa det förflutna. Det enda som finns kvar från det förflutna är enligt henne stumma kvarlevor. Historikerns s k källor är inte en källa till kunskap utan inget mer än lämningar och spår som genom en återupprepning överlevt och fortsätter att ta upp plats även i vår tid. Hon hänvisar till Derrida som kallat detta restances (resistance + reste), dvs motståndrester, restmotstånd.

    Man kan ändå, tror jag, göra ett försök att koppla samman minne, anakronism och artikulation, vilket resulterar i olika sätt att förbinda nu, gårdag och morgondag. Det är inte lätt, men jag tror att det låter sig göras. Och hela tiden kvarstår frågan om vad som är kontext, vad som är relevant för tolkningen, som en katt som går kring den heta gröten i det här sammanhanget.

    SvaraRadera