att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 sep. 2012

Slutplädering av Nadezjda Tolokonnikova i Pussy Riot

Vi ska akta oss för att demonisera Vladimir Putin. Kanske. Nog för att det som pågår i Ryssland är uppseendeväckande. Men innan vi skyndar oss att oja oss över de arma ryssarnas armod, ska vi begrunda om vi i väst är fria(re).

På bokmässan kan köpas Nadezjda Tolokonnikovas Slutplädering, utgiven av Norstedts, i Johan Öbergs översättning. Förläggaren Håkan Bravinger tackar tryckeriet och översättaren, som har arbetat gratis. Intäkterna går oavkortat till Tolokonnikova: som bekant sitter hon fängslad efter Pussy Riots punkbön i en kyrka i Moskva i våras.

Det är ett vackert försvarstal för rätten att göra motstånd, som är något annat än skyldigheten att häda. Boken är en välskriven pamflett som lägger sig i en stolt tradition, så därför är det inte enbart ett tecken på storhetsvansinne här Tolokonnikova jämför sig med en lång räcka av dissidenter som Solzenitsyn och oberiuterna (Daniil Charms och Aleksandr Vredenskij), men även Dostojevskij och längre bakåt till Sokrates, för att inte tala om Kristus, också en bångstyrig upprorsmakare.

Det är inte så lite fräckt, men det modet är också välgörande, och borde vara en inspiration för oss i väst, som betraktat rättegången i Ryssland som ett övergrepp. Själv kallar sig Tolokonnikova och hennes medfångar i Pussy Riot för fria: det är åklagarsidan som är fängslade. De har vunnit en större seger: ja, men det är i så fall ett smått cyniskt resonemang, då det kräver enskilda offer. Däremot kan jag ställa upp på att hylla deras viktiga insats som murbräckor, att det krävs vägvisare för en sanning av ett annat slag än det som för tillfället har tolkningsföreträdet.

Som om vi skulle gå fria från en sådan anklagelse! Vi som är fängslade i mer subtilt snärjda nät, ett kapialistiskt slaveri som vi tackat ja till. Vi är slavar under andra lagar, och den här boken visar kapitalismens ohyggliga baksida. Även om texten inte är överdrivet teoretisk (det är en rätt punkig text överlag) kan den sägas illustrera Bakhtins idé om karnevalens förlösande funktion, då det fanns en fristad för subversiva åsikter. I bästa fall blir då den här slutpläderingen en trojansk häst som infiltrerar tankarna hos makthavarna – inte i det korta perspektivet, eftersom här finns prestige att förlora och ansikten att tappa, men även gamla patriarkers gamla åsikter nöts bort när de efterträds.

Mycket skickligt sås de goda idéerna, när Tolikonniva utan att direkt citera Bibeln ändå lyckas smyga in kristendomens värderingar i en rättegång som handlade om blasfemi. Hon hade kunnat citera orden ur Paulus brev till Timotheos: ” Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen.”

Motstånd är en vacker handling, och jag tycker att Tolikonnikovas text innehåller vackra insikter som bara kommer till den med förmåga att vila i stunden, till den som – om än till ett alltför högt pris – placerar sig utanför det hysteriska samhället: ”Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är en ofullkomlig varelse. Hon söker visdomen, men kan aldrig äga den.” Ja, hallå, alla burdusa förståsigpåare, vill jag säga då, här är det passande med lite ödmjukhet.

Dessutom handlar inte den här skriften om tre bedårande unga ryska kvinnor som har lyckats bedåra västvärlden: det handlar om alla andra som sitter fängslade för sina åsikters skull, och kunde lika gärna vara en plädering för dessa, exempelvis Dawit Isaak som i drygt elva år varit fängslad i Etiopien. Tolikonnikovas tal i rättegången är också en illustration till den skuldvandring Josef K. utför i Kafkas Processen. Om han har gjort något eller inte spelar ingen roll, det som betyder något är själva anklagelsen, och i ärlighetens namn, vad fan har Pussy Riot gjort?

3 kommentarer:

  1. Hmm, jag tycker mig känna igen deras inställning hos Thoreau (om fängelset & fängslandet).

    Just fängelset som institution och koncept är väldigt intressant eftersom det definitivt visar var dess samhälle står; accepterandet bevisar bara sig själv, medan hindrandet markerar den absoluta gräns som inte får överträdas.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är intressant ur en teoretisk aspekt, men tragiskt ur en mänsklig, & det är ju en skitvärld som dömer till fängelse för en protest, även om de sa saker som uppfattades som infama. Det finns som jag ser det oändligt mycket mer potential i Pussy Riots protest än i ex Lars Vilks konst-projekt.

    SvaraRadera
  3. Just wish to say your artіclе is as astounding.
    The clearness for youг submit is just nіce аnd thаt i could think
    you're an expert on this subject. Fine along with your permission allow me to grasp your feed to keep up to date with forthcoming post. Thanks 1,000,000 and please continue the rewarding work.

    Feel free to surf to my web-site :: xxx penis dick cunt vagina

    SvaraRadera