att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 sep. 2012

Den lyckligaste av alla ensamheter, Steinar Opstad

Vi är nog lite till mans lite dåligt inlästa på norsk poesi. Tycker jag, som generande nog inte känner till Steinar Opstad – ens, då han presenteras som en av Norges viktigaste samtida poeter (men så heter det väl alltid, vill jag då lite surt invända).

Förlaget ellerströms är dock pålitliga i sitt urval av poesi från de olika (imaginära) hörnen på den här runda jorden. Deras arbete är helt klart utfört i den genuina kärlekens tjänst, och som sagt ytterst alltid ambitiöst och tillförlitligt. Nu ges en samling dikter från Opstad ut, från hans utgivning från 2000-talet, samt fem tidigare opublicerade dikter. Den heter Den lyckligaste av alla ensamheter, och är  översatt av Marie Lundquist, som också skrivit ett i vanlig ordning fint efterord.

För hon är något så ovanligt som en mycket god läsare, och det tror jag är den enkla förutsättningen för en god översättning. Hon skriver bland annat om att det hos svenska recensenter finns ett ”hat mot allvaret”, att när en poet väl skriver allvaret blir den automatiska reaktionen att det handlar om ironi. Jag känner inte riktigt igen mig: jag försöker läsa bokstavligt, ser det som en givande utgångspunkt åtminstone.

Opstad skriver om skapandets villkor. Han är en poet som är sysselsatt med att författa en poetik, utan att det märks så värst medan han håller på. Dels skriver han i dialog med sina föregångare, och dels utifrån ett helt unikt uttryck. Han påminner mig om den omedelbara chock som infann sig när jag började läsa dikter för länge sedan (alldeles för länge sedan, inte tillräckligt länge sedan): att det var en upptäckt av rader så starka att de skar sönder något inom mig. Häpnaden –

– hos författare som Dickinson, som jag hittar spår av i Opstads dikter, även om hon inte finns bland de föregångare Lundquist nämner: den där intuitiva vet(en)skapen, i glädjen över att formulera en sanning av ett nytt slag, liksom i de höga anspråken. Den finns också hos Philip Larkin, det där att jag liksom hos den här norrmannen hittar fram till något som jag inte skulle ha hittat annars.

Ja, en poetik: en metod, ett förhållningssätt. Vi läser poesi av olika anledningar. Livet är hemskt, eller kan vara så. Poesin som tröst, ett sätt att bearbeta olyckliga omständigheter, något du tar till vid förtvivlan, maktlöshet – men kom igen, sluta hyckla, fatta att det finns dåliga dagar.

Jag har förstått att jag har fått det där ryktet att jag läser ”inte för att förstå”, att jag strävar efter andra saker. Men – det är ju bara halva sanningen, det där är något som får mig att låta dum! Det är klart att jag vill förstå. L pratade om Kierkegaard, att han inte hade förstått något i en av hans böcker, och då sa P att för mig – bernur – skulle det vara en utgångspunkt.

I de här dikterna handlar det ofta om religion, och Opstad skriver ut Guds-ordet: ”Gud är stenen som yxan klingar mot / när den missar roten”. Som sagt, helt icke-ironiskt. Jag uppfattar hans dikter som tillåtande utsagor, där förståelse också betyder förlåtelse. Att se människan i all sin rikedom – i all sin misär. Fortfarande som människa. De är koncist, precist, exakt skrivet – men i de nyare dikterna en aning mer expansivt, en aning mer personligt.

Naturen är också levande, närvarande, utan att det blir så där typiskt svenskt självmedvetet, att det närmast är en bedrift som ska redovisas, typ en rapport: ”nu har jag varit så där duktig och gått i skog och mark”.

Samt en fin balans mellan det rastlösa (irrandet) och vilan (stillheten). I Steinar Opstads dikter betyder förståelse sanning, och mer tänker jag inte begära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar