att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 sep. 2012

May your hands always be busy / May your feet always be swift / May you have a strong foundation / When the winds of changes shift


Just nu pågår ett experiment där ett antal djärva människor erbjuder sig vara försökskaniner i vetenskapens tjänst. För eftersom rockmusiken är en ung konstart finns inga precedensfall, inga mönster att följa. Ingen vet när en rockartist är för gammal, eller när pensionsavgången ska inledas. Vi vet bara att det naturliga urvalet är osentimentalt, och att få artister är önskvärda när de tappat potentialen att attrahera publikens sötsug.

Inom litteraturen talar man ibland om begreppet ”den sena stilen”, som visar hur poeter som Goethe och Cszeslaw Milosz skriver annorlunda på sin ålders höst. Däremot är det först nu vi kan tala om rockartisters ”sena stil” och avse något annat än deras 40-årskriser.

När Björn Ulveaus i tv-programmet ”Skavlan” i fredags menade att poplåtar är något man ska skriva i sin ungdom talade han bara för sig själv. Att uttalandet var synnerligen dåligt tajmat blir också tydligt när vi uppmärksammar att 2012 kan bli året då nästan samtliga av rockens veteraner är skivaktuella.

I år är det femtio år sedan Bob Dylan debuterade som skivartist, och i dag släpper han ett nytt album, ”Tempest”, en skiva fylld med formidabla låtar. Han är 71 år gammal. Patti Smith som blir 66 senare i år har också släppt en helt briljant skiva, liksom den 78 år gamle Leonard Cohen. Neil Young som inom kort fyller 67 släpper snart sin andra skiva för året.

Den här kvartetten har alltså passerat pensionsåldern i de flesta västerländska länder (med undantag för Tjeckien, som skulle låta Smith och Young jobba ett par år till). Det här är artister som jag för nästan trettio år sedan rutinmässigt dömde ut som helt förstockade, som gamla vrak som helst skulle börja ägna sig åt något helt annat än rockmusik.

För då var de helt vilsna i sina karriärer. De gjorde svaga skivor som saknade identitet, som flirtade med dagsaktuella tendenser. Nu skriver de låtar med en helt annan pondus, gör musik som är vital och angelägen. Kanske det vi bevittnar är – äntligen – den sena stil som rockmusiken aldrig tidigare upplevt. För svenskt vidkommande ska vi kanske inte förvånas att Ulf Lundell – närmast en yngling i sammanhanget då han snart fyller endast 63 – också släpper en ny skiva i höst.

För allvarligt talat finns det ju en utbredd åldersfascism i samhället, där vi är besvärande dåliga på att tillvarata äldres erfarenheter. Yngre artister behöver verkligen lyssna på och ta efter den låtskrivartalang Dylan demonstrerar i några av sina nya låtar, för att inte tala om hur man ska gestalta textrader trovärdigt. I söndags inleddes talangjakten X Factor på Tv 4: den dag någon av aspiranterna där når en tiondel av aggressiviteten och angelägenhetsgraden i ”Pay In Blood” lovar jag att äta upp alla mina gamla LP-skivor med Bob Dylan.

Kanske vi ska tacka musikkanalen MTV:s förfall. Numera är artisterna inte lika beroende av musikvideor för att vara attraktiva för skivbolagen, som alltså inte längre tvingar på dessa artister löjliga och krystade försök att vara coola. När Dylan enbart skriver låtar och sjunger är han den coolaste människan på planeten, och det är som om skivbolagen har fattat detta först nu.

Annat var det alltså på 80-talet. Ynglingen Morrisseys uppmaning i låten ”Get Off The Stage” var också min. Den lär ha handlat om Mick Jagger, som då var 47 år gammal – sex år yngre än dagens Morrissey som inte planerar att lämna scenen, utan turnerar frenetiskt över hela jordklotet.

Föga förvånande är 2012 också året då The Rolling Stones (medelålder drygt 68 år) återförenas, för jubileumskonserter och en ny skiva i november: en av låtarna heter ”One Last Shot”. Tillåt mig småle en smula misstroget åt den titeln!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2012)

17 kommentarer:

  1. Björn, ville bara, sextio år fyllda, tacka dig för en fin text. Jag tror du har alldeles rätt i dina funderingar. Men det är tur man är ung och inte behöver drabbas av åldersfascismen (hur många sorter finns det?) - jag fruktar redan för vad som ska komma. Dylan, Cohen, Smith - tja, varför inte som kompisar i soffan? De har suttit där länge och de vill inte resa sig och gå. Tack!

    SvaraRadera
  2. Tack själv, ja, men det som är så kul är inte att de fortsätter göra skivor, utan att de gör så bra skivor, för som sagt, åtminstone Leonard Cohen, Bob Dylan & Patti Smith har gjort några av sina bästa skivor i år.

    SvaraRadera
  3. Björn, ville bara, sjuttio år fyllda, tacka dig för en fin text om mina generationskamrater. Jag är inte bara musikberoende , jag har blivit gravt Bernurberoende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vilka fina fina ord. Dr Bernur skriver ut 2 lyssningar av "Tempest" om dagen, morgon och kväll.

      Radera
  4. Fantastiskt. Scarlet Town fick mig nästan att trilla av stolen dessutom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Scarlet Town är min favoritlåt också, fast det egentligen är en Nick Cave-låt.

      Radera
    2. Vilken Nick Cave-låt är det du syftar på?

      Radera
    3. Det var nog "I Let Love In", melodin, men också en del av verserna kunde ha skrivits av Nick Cave. Dylan har ju lyssnat en del på honom, det märks bl a på Love and Theft-skivan, som innehåller flera referenser till Cave-låtar.
      http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2011/07/karlek-och-stold.html

      Radera
  5. Det du, bernur, tar upp här, det som jag antar att man när rockkulturen var ung inte ens kunde föreställa sig, att rockstjärnor skulle kunna åldras, skulle kunna fortsätta att göra relevant musik ännu långt in i det som alltså brukar betecknas som ”en sen period” inom konsten och litteraturen eller helt enkelt åldrande om man tänker på det biografiska, det ställer ju också kritikerna inför ett eller kanske flera dilemman: hur ska man egentligen jämföra t ex den unge Dylan med den åldrade? Går det att göra vettiga jämförelser mellan Dylans 60-talsplattor och hans sena skivor från 2000-talet? Vad är det man ska jämföra? Kulturell betydelse, impakt, betydelse för en personligen, konstnärligt utryck? Kan man på något sätt rangordna skivorna från de olika perioderna, deras kulturella och estetiska betydelse? Säkerligen kan man det, men att hitta den arkimedeska punkten är knappast speciellt lätt. Ett sätt vad gäller Dylan är att tänka sig att det som framför allt tycks uppta sångjagets intresse är en parad av kontraster som drar förbi lyssnaren i avlyssningsögonblicket. Det är genom dessa starka kontraster som jagets utsatthet hela tiden penetreras. Men vilket jag? Sångarens, artistens, Zimmermans, lyssnarens?

    Och för resten, handlar det egentligen alls om samma artist, dvs ska man tro på detta med en biografisk en(hetlig)het, speciellt som en artist som Bob Dylan ju är en fiktion (skapad av en person vid namn Robert Allen Zimmerman, hebreiskt namn Shabtai Zisel ben Avraham), dvs en offentlig persona som dessutom regelbundet tycks byta fot estetiskt och musikaliskt, dvs han beter sig som en musikalisk kameleont. Eller ska man hellre betrakta ”honom” som en serier Röster eller Masker som hålls upp för oss som, publik? Och är det inte just i ut- och inandningen hos sångaren Dylan som det magiska sker, i röstens artikulation av materialet? I varje fall tycks Jon Pareles i sin recension av nya plattan hitta en kontinuitet, eftersom han skriver: ”He sings forcefully, in a raspy, phlegmy bark that’s not exactly melodic and by no means welcoming. Battered and unforgiving, he’s still Bob Dylan, answerable to no one but himself.”

    Kommer också att tänka på något Borges skrivit: ”det är för den andre, för Borges, som saker och ting händer”, detta i en berättelse om sig själv och sin tudelning. Någonting liknande tycks gälla Dylan och kanske rockikoner överlag. Claudio Magris skriver apropå Borges: Den andra, den berömde författaren, läser han (Borges) om i tidningarna och något förvånad inser han att hans egen stillsamma och dunkla tillvaro förser den andre, världslitteraturens Borges, med material till någon berättelse som denne sedan använder i smyg. ”Jag tycker om timglas, kartor, trycksaker från 1700-talet, smaken av kaffe och Stevensons prosa”, säger han. ”Den andre tycker om samma saker, men på ett fåfängt sätt som förvandlar dem till en skådespelares rekvisita.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan verkligen fundera på hur den tidige Dylan skulle ha tagit emot den sene Dylan ... Den där filmen "I'm Not Here" tyckte jag var bra, eftersom den tog upp Dylan ur sex olika perspektiv, med sex olika skådespelare. Helt genialiskt gjort, även om jag tyckte filmen tappade en del på slutet.

      I viss mån tänker jag också på Bruno K. Öijer, som ju är ganska extremt influerad av Dylan (han har bl a översatt sånger av Dylan till svenska, tyvärr inte så bra). I sin senaste samling har han en mycket självironisk text där han leker med folks uppfattning om honom, skriven med oerhört mycket självdistans, som sagt. Något liknande gör ju Dylan hela tiden: "You may call me Terry, you may call me Timmy
      You may call me Bobby, you may call me Zimmy
      You may call me R.J., you may call me Ray
      You may call me anything".

      Radera
    2. Msn kan verkligen ställa frågan på vilket sätt musiker som Dylan, Bowie, Neil Young, Kate Bush, Peter Gabriel går att behandla som om det stod en klart avgränsad person, en konstant "auteur" i mitten av verket och visade fram en logisk, kontinuerlig utveckling. Det finns en tendens att beskriva rockmusiker som ett slags författare, de analyseras med samma slags verktyg som romanförfattare eller dramatiker, men parallelen med skådespelare borde vara minst lika giltig.


      Det är klart¨att med sonliga rockers är det tydligt att det finns en stark personlig och biografisk kärna som är sluten och hyfsat avgränsad: Roger Waters, Bruce Springsteen, Marianne Faithfull, Joakim Thåström, Tori Amos. Även om de här också omprövar och flyttar in i nya rum och nya dräkter så är det tydligt att de jobbar med problem och bildfält som förblir rätt konstanta under resans gång, ibland blir de bara tydligare efter hand. Men för alla är det ju inte så.

      Radera
    3. Jo, och man kan med t ex forskaren Nick Couldry – i boken Why voice matters (2010) - fundera vidare på frågor om röst och kropp, röst och erkänsla, röst och öppna diskursiva fält eller brist på detta. Couldry talar om tre olika röster, en individuell, en kollektiv och en medialiserad. Det ser ut att finnas en frihet att använda sin röst, men den friheten kan ofta vara i praktiken vara starkt kringskärd. Ta t ex Elvis röst som är en av de mest spridda och kändaste av alla mänskliga röster, det är en röst som vi hör sjunga, prata (i Holywood-fiktion) men mer sällan tala i ett sammanhang som kunde tänkas vara viktigt personligen för idolen/ikonen. Elvis röst är alltså hårt kringskärd, hans möjligheter att s a s tala till folket med ett personligt budskap om det ena eller det andra som han eventuellt skulle ha upplevt som viktigt var ytterst begränsade. Vad gäller samtidens brännande frågor, som de om den s k rasfrågan eller om sexualitet eller tonårskultur m m finns det mycket litet med hans röst, däremot nog bilder av olika slag. Det här är ju också ett öde Elvis delar med Hollywoodstjärnor överlag, med något enstaka undantag, som Marlon Brando, kanske i viss mån Frank Sinatra.

      Radera
    4. Just det, och för Marvin Gaye fanns samma problematik. En av 60-talets ledande unga svarta song-and-dance-men, nästan lika stilbildande på sitt håll som Elvis och därtill en produktiv låtskrivare och producent - men han var under det årtiondet bara verksam som underhållare, det var hans synliga röst. När personliga och politiska trauman fick honom att ta steget ut i mera svårfångade och brännbara ämnen som krig, alienation, städernas förslumning osv, så gjorde Motown blankt nej och vägrade att ge ut det han spelade in eller skrev. När "What's Going On" kom ut (singeln januari 1971, albumet några månader senare) så fanns det verkligen en ny röst och en helt ny ambition och grad av personligt tilltal i texter, sång och musik.

      Radera
  6. Har du tänkt skriva om nya Dylan-plattan?

    SvaraRadera
  7. Man får inte glömma Paul Simon som är jämnårig med Bob Dylan. Förra årets album "So Beautiful or So What" är hans främsta sedan 1986.

    SvaraRadera
  8. För att inte tala om Brian Wilson som gjort en ganska överraskande comeback med en rad fina plattor på sistone. Nya Beach Boys-plattan är förstås på ett sätt ett pastischtrick på deras gamla sound, men lyssna på den avslutande Kalifornien-sviten skriven av Brian. Vackrare musik får man leta efter.

    SvaraRadera
  9. Nja, jag tror inte jag kan samla mig till en längre text om Dylan, åtminstone inte just nu, jag har fått en del annat som ramlat över mig ... Men jag hoppas lite på ett Nobelpris, och då kanske jag kan samla mig.

    Paul Simon har jag inte lyssnat på. Den där Afrika-skivan bara lite, men då var det mest Vampire Weekends fel. Brian Wilson däremot finns det ju vackra saker hos, överjordiskt vackra låtar.

    SvaraRadera