att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 sep. 2012

Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, Mick O'Shea


 Amy Winehouse föddes 14 september 1983.

Den ofattbart begåvade Amy Winehouse är föremålet för en nyskriven biografi. En bok som väl mest fungerar som introduktion för den som ej är invigd i hennes musik, men för oss andra är det en ganska sekundär vara.

Det har gått drygt ett år sedan låtskrivaren och sångerskan Amy Winehouse dog en alldeles för tidig död, strax innan hon skulle fylla 28 år. Redan innan hennes död hade en handfull böcker skrivits, och det vore synd att säga att någon av dem håller samma klass som hennes musik.

Den engelska journalisten Mick O'Sheas bidrag heter Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, och är precis lika ojämn som den genomsnittliga boken i den här genren. Visst kan den ha ett berättigande som introduktion för nybörjaren, men den är ofta helt ofokuserad och svamlig.

Värre än så är att O'Shea inte drar sig för att återge rykten och skvaller och anekdoter med allt mer tvivelaktig evidens. Det är gott om andras omdömen, inhämtade från intervjuer i en klipp-och-klistra-metodik som inte tillför mycket nytt.

Inte för att vi ska blunda för det destruktiva, eller ignorera att Winehouses privatliv periodvis handlade om droger i stor mängd. Hur ska då all den här svärtan hanteras, kunna ges en förklaring? Jag skulle hellre ha sett att O'Shea gått bortom tabloid-tidningarnas spekulationer och varit mindre långsökt i sina liknelser och jämförelser.

Själv kanaliserade hon jobbiga händelser i sina sångtexter, där hon försummar det urgamla rådet att det privata ska överföras till det personliga uttrycket. Att lyssna på hennes musik är en lika renande upplevelse som att läsa Sylvia Plaths dikter, när båda ogenerat förmedlar livets överdjävlighet.

Den vid det här laget bekanta historien berättas pliktskyldigast: barndomen där hon marinerades i jazz, debuten ”Frank” som tjugoåring och tre år senare mästerverket ”Back to Black”, 2000-talets hittills mest banbrytande album, och däremellan drogexcesser som alltså förra sommaren ledde till döden. Några förslag på hur vi ska förstå människan bakom artisten finns inte inom den här bokens pärmar.

Det är en jobbig bok att läsa på många sätt: jag läser några sidor, gråter, tar paus och lyssnar på några låtar, gråter igen. Men jag skrattar också åt hennes ogarderade skämtlynne – när hon skäller ut Bono eller får beröm av den mesiga sångerskan Dido och replikerar att hon hellre skulle hälla rengöringsmedel i öronen än lyssna på Dido.

Den typen av sardonisk charm är sorgligt frånvarande hos hennes kolleger, som undantagslöst väljer att stryka hela tillvaron medhårs. Winehouse var ett personifierat problem, i strid med hela sin omgivning. Det hon mest av allt agerade ut var ett rop på hjälp, och jag vägrar tro att den hjälpen inte fanns tillgänglig för henne, något som O'Shea antyder här: snarare tror jag att hon slog bakut när andra kom henne in på livet.

Mick O'Shea lägger tidigt in brasklappen att han tidigare aldrig lyssnat ordentligt på Winehouses musik. Det behöver i sig inte vara en nackdel, men jag misstänker att det här har varit ett rutinjobb, utfört i väntan på att få skriva om något han bryr sig mer om.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar