att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 sep. 2012

Ett kristalliskt rop. Dikter i urval, W.B. Yeats

Vilket makalöst år det har varit för engelsk poesi i den svenska bokutgivningen, med finfina böcker av favoriter som ellerströms utgåvor av Sylvia Plath (Ariel) och John Donne (Skabrösa elegier och heliga sonetter), Atlantis utgåva av John Milton (Det förlorade paradiset) samt Brombergs utgåva av William Butler Yeats (Tornet). Nu utkommer som ett synnerligen välkommet tillskott till den sistnämnda ett rikt urval av Yeats dikter på ständigt beredvilliga ellerströms: Ett kristalliskt rop, där Ann-Kristin Åklint översatt 200 dikter. Som om inte allt detta vore nog kommer senare i höst på Bonniers Ann Jäderlunds nyöversättningar av Emily Dickinson också.

Man får nästan nypa sig i armen, då detta hittills varit beundransvärda presenter som har varit ambitiösa och läsvärda. Jag har inte heller mycket att invända mot noggrannheten i Åklints arbete med Yeats, även om det inte riktigt går att överföra hans melodiska dikter till svenska. Hans diktion är ganska lik Frödings, med utsökt rimflätning, men främst genom det elegant modulerade språket, som aldrig haltar eller blir krystat.

I original, alltså. Min utgåva av Yeats Selected Poems tillhör en av de böcker jag ofta(st) återvänder till, dels för att hitta de där starka raderna och dels för att helt enkelt påminna mig om de där starka dikterna. En poet som är lika stark i helheten som i de enskilda detaljerna. En poet som kombinerar sagovärldar med politisk laddning, som verkade gå med ena ögat mot marken och det andra mot skyn: en profet med stark verklighetsförankring (liksom Blake, som väl också förtjänar att bli bättre representerad i svensk översättning, men det får anstå till ett annat år).

Här finns gott om välkända dikter, och förlagets propå att Yeats är ”den store irländske poeten under 1900-talet” kunde nog utökas till ”den store irländske författaren”. Jag kommer då inte på någon irländsk prosaförfattare som varit viktigare.

Han hade en relativt lång karriär, och var en lika märklig människa som han var en märklig poet. Det är som om han blir allt djärvare ju äldre han blir, att han aldrig stelnar i konventioner. Hans utveckling sker baklänges, då han i början skriver ganska traditionell poesi, för att sedan bli allt våghalsigare. Det brukar vara tvärtom, och det kan inte helt förklaras med hjälp av modernismens genombrott. Han skriver också öppenhjärtigt och frimodigt om sex, drygt 70 år gammal, vilket kanske var mindre provocerande då (på 30-talet) än det är nu.

Samtidigt finns hos den rätt unge poeten känslor som bottnar i erfarenhet, som när han som 28-åring skriver om ”Fergus och druiden”: ”Å druid, hur stora spindelnät av sorg / finns inte i ett litet granitgrått ting!” Lika ung är han i den fenomenala dikten ”Innisfree-ön” när han skriver om de ljud vattnet åstadkommer mot stranden, ljud han hör när han står mitt i storstadens gator: ”I hear it in the deep heart's core.” På Åklints svenska blir det, efter en redundant genomgång av trafikljud som saknas i dikten, ”hör jag det klart i hjärtats mitt.” Men ”core” är ju en allusion till latinets ord ”cor” för hjärtat, och till Swinburnes dikt ”Cor Cordium”, som handlar om Shelley (som för övrigt också gärna får översättas till svenska!).

Något som inte gör sig bra i svenska är den så kallat poetiska ordföljden, en nödlösning som i värsta fall får det skrivna att låta som Yoda i Stjärnornas krig. Man söker förgäves efter sådant i Yeats på engelska (liksom hos Fröding), men här är det lite för frekvent för att det ska bli bekvämt. Det är måhända oundvikligt, om versmåttet ska behållas. Men man kan inte stirra sig blind på tekniken, utan att vara uppmärksam på känslorna, och hos Yeats är känslorna stora, mäktiga.

Att nyanser går förlorade är inte mycket att orda om: innehållet devalveras, men det får väl sägas kompenseras av nödvändigheten i att göra Yeats till en läsbar poet också på svenska. I dikten ”Vem går med Fergus” motiverar Åklint att hon utelämnar de vagnar som dikten lär innehålla med att ordet enligt en irländsk definition kan syfta på klippor. Men det är alltid vanskligt att spekulera i vilket ordförråd en författare använder sig av, vilka konnotationer som används. Dessutom inleder Yeats: ”Who will go drive with Fergus now” [min kursiv].

I dikten ”Aengus vandrarens sång” blir den eld som Yeats placerar i diktjagets huvud plötsligt lokaliserad i bröstet hos den svenske motsvarigheten. Vad värre är, att avslutningens minst sagt majestätiska ord inte riktigt når fram på svenska. Jämför för all del symmetrin i ”And pluck till time and times are done / The silver apples of the moon, / The golden apples of the sun” med det virriga intrycket i ”och plocka mig ur hårets knut [WTF?]/ av månens silveräpplen, solens / äppelguld tills tid tar slut.” Den svenska översättningen missar också den djärva anaforen med ordet ”and” som förbereder och bildar en bro till avslutningens ordspråkslika dubblering (Ray Bradbury lånade också slutraden till titeln åt en av sina novellsamlingar).

Nog går det att hitta egenheter, men vi ska ändå komma ihåg att mycket av styrkan hos Yeats är bevarad i den svenska versionen. Det är nog också viktigt att bevara versmåttet, för vi påminns stundtals om hur Yeats behåller kontrollen även när han drömmer som starkast, att behärskningen styr över känslorna, utan att de blir mindre starka. Den ram som versmåttet bildar stänger aldrig in dikterna. Han är expansiv i sina anspråk, och överskrider alla begränsningar.

Det måste också sägas att ”Påsken 1916”, en av 1900-talets enskilt viktigaste dikter, är en storslagen dikt även i den här översättningen. I stort sett är också ”Återkomsten” lyckad som översättningen, där Åklint återger det konsekventa bildspråket med blodet och dränkningen. Hon är relativt sparsam med förklarande noter, men jag undrar varför hon är nödgad att upplysa att inledningsraden i ”Seglats till Byzantion” gett namn åt filmen No Country for Old Men, när filmen bygger på Cormac McCarthys roman. Det är också exempel på en selektiv rapportering, då hon lika gärna kunde nämna att tv-serien ”Millennium” citerade hela ”The Second Coming”, Sinéad O'Connor lånade rader från ”No Second Troy” till sin låt ”Troy”, och så vidare.

Ett kapitel i den Yeats-bok jag drömmer om att någon gång skriva handlar om hur han uppfattade kvinnokroppen, med utgångspunkt i den på många plan obehagliga våldtäktsdikten ”Leda och svanen”. Två gånger nämner Yeats Ledas lår, något Åklint helt åsidosätter i sin översättning. Thomas Sjösvärds översättning från tidigare i år är mer bokstavstrogen, men jag har inte gjort någon regelrätt jämförelse av olika översättningar.

Fascinerande nog var Yeats (liksom majoriteten av poeter) en usel elev i skolan, där han knappt lärde sig stava, och behöll livet ut en erbarmlig knappt läslig handstil. Vi läser om detta i Åklints initierade och fint skrivna förord, och jag kan inte låta bli att gilla den typen av upplysningar, känna att de hjälper mig i förståelsen av dikterna.

Helst ska nog den här volymen inte heller läsas från pärm till pärm. Liksom originaldikterna utgör en bok som blir en följeslagare hoppas jag att Ett kristalliskt rop ska bli en sådan bok som jag ständigt återkommer till, mindre för att störa mig på petitesser angående översättningar, utan för att dikterna i den är tillräckligt övertygande även på svenska. Då kan den bli något av en uppslagsbok, och förhoppningsvis med tiden lika sliten som min pocketbok med poems.

1 kommentar:

  1. Spot on with this write-up, I honestly think this website
    needs a great deal more attention. I'll probably be returning to read more, thanks for the info!

    my web blog: home cellulite treatment

    SvaraRadera