att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 sep. 2012

Kod 400, Sophie Divry


När journalister ger sig på att skriva romaner finns det anledning att dra öronen åt sig, för resultatet blir långt ifrån alltid helt lyckat: många är kallade, få är utvalda.

Så när jag ser att Sophie Divry är journalist suckar jag lite inombords – men jag låter ingen höra sucken, för herregud, jag ska ju läsa utan förutfattade meningar. Hennes roman heter Kod 400, är utgiven på Sekwa i Marianne Öjerskogs översättning. Och den är långt ifrån lika tokig som jag befarade.

Böcker om litteraturen är ett mindre tema hos Sekwa i år, med den tidigare utgivna Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Också här handlar det om böcker, då en försynt bibliotekarie upptäcker en kvarglömd besökare tidigt på morgonen, och vad som tar vid är en lång monolog – som utgör hela boken, faktiskt, där bibliotekarien utgjuter sig över samtiden, och en absurd historia skissas fram, i det mindre formatet.

Bibliotekarierna tillhör bokens osynliga hjältar, och Divry låter sin hjältinna vara just så oansenlig som de flesta nog tänker sig bibliotekarien. Hon är en grå, tystlåten, tråkig ordningsmänniska som försöker revoltera mot Deweys klassificeringssystem – förgäves – och berättar entusiastiskt om hur Morels revolutionerande idéer populariserade biblioteken i början av 1900-talet.

Hon är givetvis en karikatyr, en tacksam sådan. Hon uttrycker sig på klichéernas språk, är butter och tvär – samtidigt öppnas då för en helt ogarderad människa, att hon blir en levande gestalt, trovärdigt skildrad, någon som pendlar mellan dålig självkänsla och stolthet, en misslyckad individ som försöker klamra sig fast vid någon form av symmetri. Det går också att uppfatta henne som en smått opålitlig protagonist, som inte kan skilja på verklighet och fantasi – eftersom åhöraren är konstant stum undrar jag om denne ens finns där, om inte bibliotekarien behagar hallucinera. När vi tar farväl av denna fyrkantiga människa efter knappa hundra sidor är det med viss saknad.

Saknaden är också bokens tema – hennes saknad efter mänsklig kontakt, där hon drömmer om en snygg forskares nacke som hon sett på biblioteket, men också saknaden av en vettig kulturpolitik. Som bekant är de borgerliga politikerna i Sverige fullt sysselsatta med att montera ned våra kommunala bibliotek, och att döma av Divrys monolog handlar det i Frankrike mycket om att skapa mediatek, där besökaren inte känner sig hemma om det inte finns dvd-filmer och tv-spel vid entrén.

Saknaden handlar också om en seriös litteraturdiskussion, som inte enbart ägnar sig åt samtidens mest skramlande tunnor. Som Divry eftertryckligt visar är litteraturen ingen färskvara, utan hon låter sin hjältinna uttala sig med värme om exempelvis Guy de Maupassant, en perenn författare. Samtidens böcker skyndar sig fram mot makuleringen, möjligen för att först göra ett depåstopp vid de ljusskygga magasinen långt ned i bibliotekens källare.

Idén att låta någon stanna över natten på ett bibliotek är sällan utnyttjad i litteraturen. Jag minns när jag städade på Umeå stadsbibliotek, och gick där i magasinen och drömde mig bort bland gulnade bokryggar och andades in det hälsovådliga dammet. Där fanns också en närmast mytisk dörr mitt i ett garage – bokstavligen mellan två håglöst parkerade bilar – en dörr som ledde till ett ytterligare magasin, ett provisoriskt alternativt nästan Kafkaeskt magasin, där det var ännu lättare att tappa bort sig och bli helt förlorad för omvärlden. Ingen skulle sakna – hann jag tänka, den enda gången jag fick tillträde till detta rum.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar