att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 sep. 2012

Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson

Romaner i skolmiljö är tunnsådda. Därför är det extra beklagligt att Kristian Johannesson har skrivit en så fullständigt onödig och umbärlig bok, helt befriad från grundläggande berättartekniska principer.

Det första som slår mig när jag läser Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden är den lilla tecknade akrobaten längst ned till höger. Bläddrar man snabbt igenom boken gör han ett hopp och landar med händerna på en räckstång. Men man ska ju läsa också, och då är det inte lika roligt längre.

Det finns en vag koppling till en akrobat i berättelsen. Jimmy heter huvudpersonens låtsaskompis, och han kallas också ”akrobaten”. Huvudpersonen heter Johannes K, alltså en genomskinlig täckmantel för K Johannesson. Men han glömmer titt som tätt sin akrobat, och när han kommer på sig själv försätts Jimmy i krystade situationer, utan att man förstår vad han har där att göra.

Det här är en bok med ett hedervärt syfte: Johannesson är ute i ett angeläget ärende när han vill skriva om rasismen, och låter Johannes kvacka som lärare för invandrarelever. Han vill se sig själv som poet, men skriver icke några dikter. Dråpliga situationer är att vänta, inbäddade i politiskt hyperkorrekt naivism av det där typiskt trivsamma slaget, med missförstånd och felsägningar.

Johannes ska jobba som mattelärare, men det handlar mest om att lära eleverna språket, för mycket riktigt – vi måste börja med orden. Själv önskar jag att Johannesson hade börjat med att ge sin berättelse struktur, men framför allt karaktärer som är levande och befriade från de tunga schabloner som hänger tungt över dem hela tiden.

Personerna här är så rekorderliga att jag bara blir provocerad, och längtar efter att någon av dem någon gång ska tappa tålamodet; jag saknar något som river upp känslor och blottar någon form av respons. Jag har också svårt att finna nöje i skämt som inte var roliga ens när Roffe Bengtsson lanserade dem på 60-talet – för hur roligt var det med ”ormet kruper … jag är ert nya svenskläraret”?

Att Johannesson har läst en bok eller två av Jonas Hassen Khemiri är nog ingen vågad gissning. Men där Khemiri ändå vågade utmana läsarens fördomar och stereotyper är Johannesson valhänt när han ska låta intrigen fortlöpa, och det finns inget utrymme för några egna tankar. Det är generande dåligt berättat. I stället för en sammanhängande roman har han skrivit en bunt ofokuserade och enformiga krönikor, i insmickrande paketering.

Johannes rör sig genom berättelsen utan att lämna några spår: det enda jag minns är att han pratar bra skånska, något som nämns en gång eller snarare ett par gånger. När jag tar farväl efter knappa 200 sidor gör jag det med lättnad, ungefär som när man får höra att en riktigt tråkig människa i bekantskapskretsen flyttat till Thailand eller ännu hellre Australien.

Att Johannesson har hjärtat på det rätta stället tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är jag fundersam på vad hans bok har för syfte, förutom att orsaka tröstlös läsning. Ett lämpligt straff för honom vore att låta honom skrubba tuggummi från skolbänkar i stället för att skriva fler böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar