att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 sep. 2012

Himmelretninger. Essays om dikt og diktning, Steinar Opstad

Föreställ dig en svensk poet som ger ut en essäsamling om poesi. Något föredrag, några längre artiklar från litterära tidskrifter. Säg att en tredjedel av poeterna som behandlas är från Norge, och jag kan garantera att du precis har författat en utopi.

Medan jag tror att även rutinerade svenska poesiläsare skulle ha problem med att nämna fem norska poeter från senare tid innehåller Steinar Opstads essäsamling Himmelretninger. Essays om dikt og diktning just fem svenska exempel, som han – nota bene – läser på svenska. Inte nog med det, han skriver utsökt om bland andra Eva-Stina Byggmästar, en poet som jag fortfarande tycker inte fått det erkännande hon förtjänar.

Utöver sina givna norska kolleger skriver Opstad också om danska poeter, i en nordisk gemenskap som vi i Sverige gärna tillåter oss att förbise och underskatta. Så finns också i Norge ett vitalt klimat för den litterära tidskriften: här har han oftast publicerats i Vinduet, vars höga litterära halt är något vi från svenskt håll bara avundsjukt kan snegla mot, vi som fortfarande saknar BLM.

Vad Opstad presenterar med sitt sätt att läsa är något han kallar för en ”kryptotradition”, en personlig kanon med en egen hierarki. Ja: vi läser just så, med överväganden som andra inte kan påverka, utan de poeter som betyder mycket för oss är något inga konjunkturer rår på.

Men han är främst en duktig läsare, som vet att vårda balansen mellan närhet och avstånd, som vet när han behöver dra sig tillbaka för att dikten kräver detta. En duktig läsare som vårdar vikten att balansera djärvhet med ödmjukhet – för det finns dikter som kräver den respektlösa läsningen. Då kan han också resonera kring det där sköra ordet ”förståelse”, mena att det handlar om att uppfatta en ton (något jag skrev om nyligen, om den första översättningen av Opstad till svenska, Den lyckligaste av alla ensamheter).

Det kan vara befriande att läsa essäer om poesi utifrån ett annat perspektiv än vårt svenska. Vår provinsiella horisont – ja, men vi ska inte bara se det som en nackdel, heller, för ibland är provinsen en god utgångspunkt. Det är en snäv blick, men kan också bli mer belönande än förkastlig. Ja, och den norska är snäv på ett annat sätt.

I den inledande essän om Opstads tre poetiska förebilder visar han också hur viktigt det är med ett personligt förhållningssätt. Att läsa med en sådan inställning visar också det fruktbara i att vara delaktig i någon annans projekt, att det innebär en nödvändig förändring.

Opstad argumenterar försynt men bestämt, som när han skriver om Ole Sarvigs taktila ljus, eller om Morti Vizkis chockerande direkthet. Men det jag uppfattar som lågmäldhet blir ändå kategoriska utsagor, bara på en annen måte, höll jag på att skriva: i en slags dämpad innerlighet. Opstad ger många exempel på hur läsning är eller bör vara en sinnlig upplevelse: i sina essäer är han den levandegjorda läsaren som lyckas levandegöra sina upplevelser av dikterna. Han ser konstens försprång, i en insikt som jag uppfattar som ytterst viktig: ”kunsten selvfølgelig skal og bør forholde seg til andre erkjennelseformer enn sin egen, om enn på kunstens premisser.”

Han är en bra läsare, alltså, som läser diktarna på sina egna villkor, men också de enskilda dikterna, där han frilägger egenheter och detaljer. Utan att bli mästrande eller onödigt akademiskt tillkrånglad. Han hittar något spännande i de olika disparata ingredienserna hos sina kolleger, oavsett om det handlar om politik vs dröm, sanning vs fantasi (inbillning), vetskap vs det gåtfulla, stränghet vs frihet, slutenhet vs öppenhet, och många fler förmenta polariteter. Dikten kan förena dessa mer eller mindre låtsade antiteser, bli den sekundernas bro Pia Tafdrup talar om i en av sina metaforer. Opstad talar om en dynamik som han beskriver i termer av våldsamhet.

Det är uppenbart att han har full koll på hur man läser utan att påverkas för mycket också, eftersom han är verksam som poet. Ändå saknas inte mottagligheten i hans läsning, som blir förbehållslös, öppen. Det är en läsning som behåller självständigheten, även när den är generös mot källan, och bjuder in dess idéer. Så vill jag nog också ha den ideala läsaren: hellre den som med den danska poeten Susanne Christensens ord gifter sig med sin gränslöshet än med sin gräns.

I några av texterna går han utanför den traditionella essäformen, med ett brev ställt till Tua Forsström, och med noteringar kring Gunvor Hofmo, ställt kring olika oväntade infallsvinklar (som ansiktet). Dessa två texter som vågar det okonventionella är tidigare opublicerade, och han tillåter sig att vara mer spontan och lekfull, och det är ett skrivande som inspirerar och väcker förväntningar.

För att återvända till den så kallade förståelsen. Det är en gammal kliché att det är svårt att läsa dikter. Egentligen är det konstigt att någonting alls kan förmedlas, med tanke på språkets uppbyggnad, alla snaror och fällor som finns i varje formulering. Speciellt i något så förtätat som i en dikt då. Inte heller tror jag att det är fruktbart att ha någon annan inställning än att det går att förstå både för lite och för mycket. Opstad hävdar: ”Jag vet et og annet om hva dikt er, men ikke hva poesi er.” Som de gamla mystikerna hävdade om Gud, att det är något som bara kan förstås i negationens termer. Poesi är inget som kan fixeras, utan måste fångas i flykten varje gång.

Och Opstad blir då den vanlige läsaren, en ställföreträdande läsare av dessa poeter som han skriver om, där (alldeles för) många är obekanta namn för mig. Det är en bok full av givande insikter, som hela tiden påminner om varför jag väljer poesin före annat när jag läser för läsningens skull: ”Jo større bevissthet, jo mer smerte”, som han skriver om Gunvor Hofmo.

Steinar Opstad deltar på Bokmässan som inleds i morgon, med Norden som tema. Tyvärr är jag där på fel dag och missar hans uppläsning och diskussion med den svenska översättaren Marie Lundquist, eftersom jag har plikter annorstädes. I stället fortsätter jag grunna på hans kloka insikter från den här boken: ”Det er ingen gitt [gåva?] å være dikter, heller er det noe man må kjempe for å bli hver dag, igjen og igjen. Poeten er alltid en annen enn den han trodde han var da han satte seg ned for å skrive. Er han ikke blitt en annen, så har han ikke diktet den dagen.”

3 kommentarer:

  1. Blir det kanske inte: "det är ingen givet att vara diktare"? Jag vet alltså inte...

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. (Jag tog bort dubletten.)
    Jo, det är nog en bra översättning. Men man säger väl gåva?
    It beginns with a blessing but it ends with a curse
    I made my life easy by making it worse

    ... som Freddie Wadling sa en gång.

    SvaraRadera