att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 sep. 2012

Vid alfabetets gräns, Janet Frame


Förlaget Modernista har gjort en ambitiös och på alla sätt välkommen satsning på Janet Frame, den nyzeeländska författaren som med nöd och näppe undkom institutionalisering på mentalsjukhus, för att förlösas som författare, med en prosa som distinkt upphäver tidigare gränser för hur litteratur ska se ut. Det må vara småsint av mig, men jag saknar en introduktion i de här böckerna, att man kunde ha skrapat ihop åtminstone fyra Frame-fans att skriva var sitt förord.

Nåväl, Vid alfabetets gräns heter den roman som Frame utgav 1962, och den är liksom tre av böckerna i serien översatt av Marita Zonabend. Hon har gjort ett som vanligt ytterst kompetent arbete, där jag bara vill gnälla lite på en lite väl bokstavlig översättning av det idiomatiska uttrycket att ens ”ship comes in”, när det på vår mer prosaiska svenska nog hellre heter att ”stålarna rullar in”, eller något sådant.

Romanen utnyttjar den gotiska konventionen med upphittat manuskript, där den föregivna författaren Thora Pattern [sic] dör och lämnar in texten till förlaget: en roman som handlar om Toby Withers, som vi känner igen från den tidigare romanen Ugglor gråter. Även här är han epileptiker, även om familjestituationen ser annorlunda ut. Han åker båt från Nya Zeeland till England, med planen att där nå framgång som författare, och träffar på båten förutom Thora även Zoe Bryce.

Pattern / Frame uppfinner helt egna mönster i tillvaron, där det är som om den mentala sjukdomen – Frame diagnosticerades med schizofreni – frigör alternativa sätt att uppfatta tillvaron. Jag skriver ”som om”, medveten om riskerna när man börjar spekulera i kopplingar mellan sjukdom och konstnärligt skapande: man vet inte var sjukdomen slutar och konsten börjar – om det ens finns några vattentäta skott mellan dem. Här skildrar hon Tobys epilepsi med en direkthet som åstadkommer en egen sanning: ”sedan föll han omkull i ett anfall, medan hans systrar, skräckslagna, gråtande, sprang bort från lusthuset, och bara Evelina stannade kvar, bärande sina örhängen, och tröstade honom när han vaknade till den oroliga, gåtfulla pungdjursvärlden som föder och gömmer barnet Fara tills det är starkt nog att meddela jorden (hamra med sitt språk) och döda.”

Vad man tryggt kan förvissa sig om är att Frame är en författare vars like man får söka sig till 1900-talets största namn för att finna. Det är en litteratur som går helt egna vägar, som mycket modigt söker sig till kontroversiella ämnen och behandlar dem på nya sätt. Här handlar det mycket om språkets absoluta gräns, om det som inte går att uttrycka. Men som ska uttryckas ändå: den som någon gång sysslat med språket vet vilken djävla frustration det innebär, att det är en motståndshandling som utförs i uppförsbacke, att det inte går att skriva bort tvivlet, men att det inte heller går att skriva utan tvivlet. Varje gång jag tycker själv att jag skriver bra blir resultatet värdelöst, när jag ser det i efterhand. Det är en kliché, men utan tårar ingen riktig text (inklusive denna).

Frame etablerar kontrakt med sin läsare – kontrakt som hon är snabb att bryta. Hon uppmanar också en pigg läsning, där du inte tillåts slumra. Hennes böcker handlar generellt om förvandling – om förändrade betingelser, och om hur viktigt det är att möta sina gränser. Hur skulle vi annars utvecklas, om vi inte tillät oss att konfrontera möjligheterna. Hennes sätt att skildra verkligheten är genom att utsätta den för ett inre tryck, som hotar den att kantra.

Men det handlar också om flykt, om vikten av att göra sig fri. Toby är en stackars människa – en av dessa som den oskrivna världen är så full av, men som litteraturen inte gärna vill veta av. Till det yttre så besvärlig, ocharmig och icke-utmanande. Ett hopplöst projekt, konstnärligt.

I oroliga fragment är romanen berättad, där bara glimtar av förståelse kan erbjudas den girige läsaren. När Frame visar inbillningens kraft är det inga svaga krafter som tas i anspråk. Den som kräver distans och avväganden får söka sig någon annanstans, för här är vansinnet och dödshotet hela tiden påtagligt, som om texten förenar rädslan med något som är (ännu) större och kraftfullare än några andra känslor.

Den stora behållningen med den här Frame-romanen är hur hon hela tiden ligger ett steg före läsaren, att du aldrig irriteras av att hon använder tillkämpade eller slitna försök att trissa upp stämning eller insatser. Associationsbanorna är udda, men du accepterar dem, helt enkelt därför att du förstår att de är nödvändiga, och därför aldrig i strid med konstnärliga avväganden. Dessutom är Frames språk alltid en tillgång, att hon obehindrat traskar in på poesins domäner utan att skrapa med foten och be om ursäkt. Här är havet klösande, och världen just så farlig och full av skönhet som den är för den som ser och uppfattar den med sina sinnens fulla förmåga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar