att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juli 2012

Tjänstekvinnans son, August Strindberg


I början av detta (Strindbergs)år skrev Ebba Witt-Brattström i DN: ”'Ensam' är ingen självbiografi, även om Strindberg vid denna tid faktiskt var inne på ett egoprojekt med den övergripande titeln Tjensteqvinnans son. Förutom tvåbandsverket med samma namn från 1875 ('så lite lögnaktig en biografi kan göras') skulle 'Inferno', 'Legender' och 'Ensam' ingå. Adderar man 'En dåres försvarstal' så hade Strindberg sin 'Min kamp' fix och färdig 1903.” Sant, med tillägget att ”Karantänmästarens berättelser” var något Strindberg själv skulle ha velat ingå i en dylik sammanställning, och möjligen också brevväxlingen med Siri von Esseun, under titeln ”Han och hon”.

Att läsa Strindberg innebär i första hand att försöka skuffa undan den där påträngande gestalten som alltid ställer sig i vägen, den där förutfattade figuren som bråkar och (för)stör läsningen. Jag skulle vilja se en helt förbehållslös läsning, som inte tog hänsyn till allt han uträttade och orsakade.

Nåja. Tjänstekvinnans son är i vilket fall lämplig läsning, även om man redan har en klar uppfattning om Strindberg, baserad på ett knippe biografier och några tusen artiklar från förståsigpåarna. Ursprungligen ämnade han publicera fem delar, varav fyra blev färdiga, under den titel som blivit känd som hans självbiografi, skriven när han var 37 år gammal, och ville göra bokslut, då han uppfattade Dödens annalkande.

En inte oviktig information. Kanske är det så att dödsångesten tillät honom att vara dels uppriktig och dels skoningslös. Få författare är lika pardonlösa som Strindberg, och man kan alltid ta honom i försvar och hävda att han minsann inte skonar sig själv (heller), men han behöver inga sådana ömfotade försvarstal.

Själv berömde han sig om att skriva ”framtidslitteratur”, något som kan förklara samtidens nästan samfällt fördömande recensioner. Det handlar i stort sett om synen på författaren: då, för alltså drygt 125 år sedan, sågs denne (=han) som en godhetens apostel som skulle delge hälsosamma tankar, speciellt för de yngre läsarna, och i nödfall kvinnor – två grupper som uttalat ska akta sig för Strindberg, medan recensenterna själva nog ansåg sig kunna läsa utan men, för hur ska annars exempelvis Carl David af Wirsén motivera varför just han recenserade alla Strindbergs böcker? Han är ständigt beredvillig buffoon närhelst Strindberg viftar med taktpinnen, och deras relation utvecklar sig till svensk litteraturhistorias mest konsekventa masochistiska förhållande.

I del tre av de fyra böckerna här – I Röda rummet – utsätts han också för en namngiven pik, vilket torde ha gjort honom en smula jävig, och att det var dåligt omdöme att han trots detta recenserade, ungefär som när DN lät Leif Zern recensera Lars Noréns dagböcker, trots att han blev hårt angripen där.

Wirsén skulle förstås inte vara ett dugg känd om det inte vore för sina berömda försök att skjuta Strindberg i sank; ja, möjligen lever han också tack vare några jolmigt fina sånger som skolans musikelever brukar sjunga på våra skolavslutningar, men i programmet alltid omnämnd som ”DC af Wirsén”. (Jag vet inte hur många gånger jag har påtalat för de illitterata estetlärarna att det ska stå ”CD”, utan att de fattar ett skvatt.) Det råkar i år vara 100 år sedan också den här gubben dog, men inte firas han särskilt mycket för det.

Men att det är något helt nytt Strindberg ägnar sig åt är kanske inte helt sanningsenligt. Åtminstone Goethes bok om Wilhelm Meister är en tydlig förebild, i avseendet utvecklingsroman med tydligt fokus på just danandet, framväxten av personligheten. ”En själs utvecklingshistoria” lyder undertiteln här. Kortvariga anställningar följer, som exempelvis lärare, skådespelare, tidningsman, bibliotekarie – en gång funderar han på att bli präst, vilket verkar ha varit alla författares Plan B förr, men sällan Plan A.

Vad som är Strindbergs grej är att han alltid är intressant: det är makalöst hur denna talang försätter honom i intressanta stycken. Det finns hos honom en intuition i vägvalet, något som är vida överlägset intelligens och teorier, eller intentioner. Inte många författare är lika benägna som Strindberg att upplysa läsarna om hur man ska läsa hans böcker, men jag betackar mig för hans förnumstiga diktat.

Liksom att han tar i för mycket, när han som barn agerar som sin egen försvarsadvokat och lite väl emfatiskt bedyrar sin oskuld varje gång han hamnar i klammeri med rättvisan. Likaså är han lite för medveten om att han hädar och smädar: men det är som att han behöver detta, behöver ge sig in i sådant som han vet inte är bra för honom, att han vägrar vara taktisk och låta upprördheten svalna. Han skriver i affekt, men bevarar de starka känslorna. Att läsa Strindberg är att uppleva det inre dramat, att han har en vägledare som lönlöst ber honom sova på saken.

Men det bästa är Strindbergs närvaro, hans förmåga att skapa färg och puls och liv i texten. Som läsare är du där med honom när han visar scener, du är närvarande i stunden som beskrivs. Det är skillnaden mellan honom och exempelvis Hjalmar Söderberg: i det fallet är du mer beroende av en lojalitet med hans livsinställning, temperament, människosyn – hans tankar. Du kan ge fan i Strindbergs tankar och ändå läsa honom med storartad behållning och glädje.

När Strindberg berättar hur sitt alter ego Johan spelar schack innehåller det en tydlig indikation på ett eget förhållningssätt till tillvaron, hur dess fiendskap ska bemötas: ”Spelade han schack, gjorde han upp sin anfallsplan på motståndarens kung; gick på hänsynslöst utan att se på sitt försvar, överrumplade ibland motståndaren genom hänsynslöshet, men förlorade oftast partiet.” Likadant i ett senare resonemang kring Max: ”Hans metod består i att uppställa som översats det sökta resultatet, just det som skulle upptäckas. Därpå samlar han en stor mängd fakta som bevisa för; de som bevisa mot utelämnas.” Samtidigt förminskas författaren om man belönar sig om att göra en heltäckande gärningsmannaprofil – han lyckas alltid smita undan, oftast även när han gör infama utfall mot kvinnor och den egna familjen. Ibland blir han rentav dum, när han snärjer in sig i den kränktes logik – men så är det som att han glömmer bort sig, och vänder eller vänds in mot klokare terräng, med bibehållen förmåga att vara kontroversiell.

För han är ju inte någon författare som man kan läsa och skrocka tillsammans med: ibland yttrar han rysliga saker, som kanske blir ännu mer rysliga för att de är – sanna. I någon mån fortfarande sanna, men framför allt var de sanna då, i slutet av 1800-talet, som inte är demokratins bästa århundrade. Klassambivalensen härskar hela tiden, där han ständigt vädjar och biter ifrån simultant, i alla riktningar.

Livet ter sig som ett vedervärdigt gyckelspel för den med ärlighetsanspråk, när rättspatoset våldtas av hyckleriet. Strindberg reagerar på orättvisor, ett begrepp som för honom endast existerar i pluralform – aldrig som ”orättvisan”, vilket skulle vara något okänt – alltså tvärtemot många manliga författare som vurmar för ”kvinnan” i singular, utan att fatta att hon också endast vistas i plural, att den där mytiska kvinnan är en chimär och önskedröm.

Att läsa Strindberg är ett äventyr som nästan kan likställas med att läsa modernister som Woolf, Faulkner och Joyce – alltså, att det känns som att man ställs inför någon som gör en viss typ av avvägningar, att de tvingas göra något nytt med prosan. Strindberg följer inte i några fotspår, och i den mån han ändå har influerats lyckas han sopa igen spåren. Men han förebådar även Proust med sina inskjutna essäer i olika ämnen, även om han är mer otålig och sällan landar i det skrivna, utan hela tiden hovrar ovanför.

Han är modern på många sätt – redan i sin författarbanas lindo verkar han i symbios med media, och när han åsamkas kritik biter han bara tillbaka ännu hårdare, som ett skadat djur i det han upplever som självförsvar. För att gynna sin egen utveckling tvingas han fördöma nästan all litteratur, exempelvis Byron och Dante: men det är också två författare som han liknar, och kanske skräms han av likheten. Något av en tvivlande fanatiker blir han, där han måste överkompensera fanatismen, för att inte tvivlet ska bli för starkt och för dominerande.

Han ligger också helst ett steg före sina kritiker, och förekommer angreppen genom att grundligt gå igenom olika faser, och genom att vara så rörlig – somliga kallar det nog hellre rörig – och inkonsekvent går det aldrig att fixera hans tankar. Tyvärr är hans rastlöshet inte alltid och inte enbart hans största tillgång, utan blir ibland en black om foten, att han inte tillåter sig själv att tänka klart innan han sätter pennan till pappret. Som när han i avslutningen för ett lite naivt samhällsekonomiskt resonemang. Det är ju lite genant att kalla Strindberg för en arbetarklassens hjälte när han så ihärdigt chikanerar hela socialdemokratins grundidéer här. Men det handlar nog mest om att han har behov att bli kvitt sina gamla ideal, om att ömsa skinn och förnya sig som författare.

Strindbergs definition av en författare skulle antagligen lyda: ”den som inte – lyder!” I synnerhet gäller det de goda råden. Att han själv har så förbannat svårt för litteraturen är nog en av förutsättningarna till att han måste söka sig till ett nytt sätt att skriva. Han har helt enkelt svårt för det påhittade, måste vara sann. Så, ja – sann utifrån det egna perspektivet, för jag tror inte Strindberg avser att skildra någon universell sanning. När han ratar författare gör han det gärna utifrån kriterier baserade på fantasi, där Dickens blir ledstjärnan, just tack vare sitt sätt att (för)hålla sig till sanningen. Möjligen är det då en paradox att dagens förnämsta lögnhalsar – journalisterna – är så benägna att gilla Dickens, som nu senast när Johan Croneman i enDN-krönika lite yrvaket kom ut som Dickens-fan.

Förmodligen råkar det bli så just i år att många läser Strindberg av någon slags (medborgerlig) plikt, att det är något man gör för att känna sig ”nyttig”. Men det är en ren dumhet om man vill öka sitt kulturella kapital för att imponera – att läsa Strindberg är en tillräcklig belöning i sig. Tjänstekvinnans son blir också en påminnelse om att han är mycket mer självkritisk än ryktet och minnet har förmält.

2 kommentarer:

  1. When applied in cool, wet weather, it can cause
    burning of the leaves and the russeting of fruit. Use the cultivator to make holes in the soil and turn it up just
    a little between the rows. Each has his own concoction of soapy water, tobacco
    juice or hot pepper solutions to to deter these nasty pests and try those first.


    Review my web blog: cherry

    SvaraRadera
  2. Overall the times was a very exciting newspaper and one which is very insightful into its readers needs.
    E-papers are able to take advantage of story, sacrificing other, decidedly less important stories and
    giving as much detail about breaking news as possible.
    He becomes a different person once he dons his uniform to the sound of the orchestra warming up.

    However, the English newspapers are much central to urban areas.

    The contempt he held for America had little to do with politics and democracy.


    Feel free to surf to my website: click here

    SvaraRadera