att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 juli 2012

A Breath of Life (Pulsations), Clarice Lispector


I don't know if it's the dream that makes me write or if the dream is the result of a dream that comes from writing. Are we full or hollow? Who art thou that readest me? Art thou my secret or am I thy secret?

Litteraturen som skapelseberättelse, det är vad Clarice Lispector sysslar med i sina böcker, varav vi på svenska fått ta del av flera nya översättningar på 2000-talet. Engelskan ligger ett steg före, med New Directions serie med fyra nyöversatta böcker som nu i sommar ges ut med enhetliga omslag, där varje omslag är en fjärdedel av ett porträtt av författaren. Den största gåvan där är att Lispectors sista roman, skriven parallellt med Stjärnans ögonblick, Um sopro de vida: pulsações för första gången översätts till engelska, som A Breath of Life (Pulsations). Översättare är Johnny Lorenz, som nog översätter Lispector mer respektfull än somliga av de tidigare engelska kollegerna.

Det finns ett överdåd i hur boken presenteras, vilket är helt i linje med hur författaren skriver: utöver en presentation av sekreteraren Olga Borelli har Benjamin Moser (som för ett par år sedan skrev en lysande Lispector-biografi, Why This World) skrivit ett brev till regissören Pedro Almodóvar, med den lite naiva förhoppningen att denne ska skriva ett förord, en uppgift han sjappar ifrån, även om han medger parallellerna mellan denna roman och hans senaste film, The Skin I Live In.

Även det här är en historia som varierar Frankenstein-mönstret. En skapelseberättelse, en berättelse om skapande, där den manlige författaren skapar en kvinna, Angela Pralini. En karaktär? Nja, hon är en överskridande figur, en passiv mottagare av både Lispector och mannen som skapar henne, men också en varelse med helt egen vilja, som revolterar, som styr sitt eget öde. Lika mycket djur som människa: ”Oh sweet martyrdom of not knowing how to speak and only bark.” Att finnas till betyder bara att sakna en tidigare tillvaro, att vistas i immanensen, i begäran att få ha blivit kvar.

Den som skriver skapar, och till en början resonerar Lispectors uttalat manlige protagonist kring skrivandet. Författaren är både skugga och spegelbild (spegling): både imitatör och förvandlare. Berättelsen formas kring paret skapare och skapad, mannen och kvinnan – dubbleringen, som ändå bara är en upprepning. Att vara den beskrivna som blir den som skrivande. Gnistan som ger liv, som ger litteratur – livsgnistan, ett upphov. Skapat i skepsis, i det manifesterade tvivlet, i smärtan: ”Every birth is a cruelty. Things that wish to sleep should be left asleep.”

Hon skriver pluralistiskt, med sikte på den oväntade ökningen. Som hon själv skriver: det här är inget man ”gillar”, för det är bara en ytlig föreställning; inte heller är det något som kan kategoriseras som ”bra” eller ”dåligt” – det är en intensiv litteratur. Hon är en riktning, en utpekande kraft, och inget man egentligen kan ”lära sig”. Skulle hon haft svenska som modersmål skulle läsarna här bara hitta saker att anmärka på: hon använder för många kolon, hon är för överdriven, är för forcerad, hon kan inte sålla … Vi kan klaga på att hon skriver för intensivt, för känslomässigt extatiskt – vi i Sverige som vill ha författare som skriver böcker som Anders Svensson spelar fotboll: habilt, kunnigt, lojalt.

Clarice Lispector har kontakt med andra erfarenheter, med andra tidsåldrar. Det är ett organiskt skrivande, där hon stolt söker upp rundgången, i skepsis mot det som är för ordnat och bra. Med Angela har hon inte skapat en karaktär: hon – alltså han – hen – har skapat en människa (som har skapat en människa), och hon skriver i presens, i ett nu som inte är infångat eller fixerat. Det är ett frihetsnu, i rörelse – ungefär som Brancusis märkligt rörliga statyer, som är linjer vars början och slut inte är något för blicken att uppfatta.

Angela identifierar sig: ”I, frightened gazelle and yellow butterfly. I'm no more than a comma in life. I who am a colon. Thou, thou art my exclamation. I breathe myself thee.” Hon vädjar också om att bli kvitt sin tillvaro som öppen (öppnad?) parentes, men mest är hon en Trilby till en Svengali (du kan stava till det?). Hon är ett intellekt som rör sig mot intuitionen, för att befria sig från tankar. Hon är också en Miss Hyde: den som plockar fram det irrationella, ett språng rakt in mot de djärva idéerna.

Samtidigt som Angela är en skapad karaktär blir hon människa, med barndomsminnen, som plockas fram. Det skapar en reva i romanen, som att Lispector medvetet planterar in egna ifrågasättanden, att objektet blir subjekt. Inte är det någon utpräglad dialog mellan de två protagonisterna, men inte heller monolog, utan något annat, som alltid i enlighet med Lispectors sanningsanspråk, där hon strävar efter något mer än rena fakta.

Lispectors skrivande är hämningslöst, hejdlöst och alltid starkt. Jag känner inte till något som fyller mig med mer eller större häpnad: ”An attempt to sensitize the language so that it shivers and shakes and my earthquakes opens frightening fissures in this free language”. I vanlig fiktion har allt som sker vanligtvis någon betydelse, och du kan läsa tematiskt, strukturellt, och identifiera motiven. Men det här är en annan typ av realism, där du följer berättelsens non sequitur.

Nålen i kompassen är riktad mot gud(en), mot mysticism, mot Intet. Utöver kopplingen till Mary Shelleys dystra roman om monstret skriver Lispector som Johannes av Korset korsad med William Blake. Angela lever i flykt mer än i förnekelse, i frihetstrots, och hon passerar också författaren, som nostalgiskt antagonistiskt bara kan bevittna hur hans skapelse blir mer författare än han själv är och har varit. Angela – den egentliga författaren, utanför författaren.

Romanen publicerades 1978 på spanska, med Borellis redigering av den ostrukturerade textmassan. Redan då lokaliserade Lispector en annalkande fin de siècle-känsla, som hon också nämner, liksom att hon tycker sig leva alldeles intill året 2000, och hon tänker sig också år 3000, rentav 40,000. För en skapelseberättelse är också en apokalyps – födseln betyder döden, och A Breath of Life är lika mycket rekviem som förlossning.

Att födas betyder ju att dödas: döden är inskriven i fostret, och Angelas dödsmedvetenhet löper som en ond påminnelse genom hela romanen, något som förstärks av hur författaren själv – Lispector – var döende, och skrev sina sista ord. Därför är romanen också ofullständig, och spontan, och tillåter oss att komma nära en annan skapelseprocess, alltså skrivandet. Texten är ful(l) av skavanker, motsägelser, det söndriga, innan den blir tillrättalagd: det som kan uppfattas som tokigheter.

Jag misstänker också att övesättaren Lorenz varit mer noggrann med originalets kantighet än tidigare engelska översättare (på svenska finns den suveräne Örjan Sjögrens översättningar att tillgå). Åtminstone finns åtskilligt av den nästan punkiga slagordsestetik (1977) bevarad, och för första gången säger hon ”Hell” och ”fuck” på engelska: därmed blir romanen också vittnesbörden om en förlöst författare, att vi bevittnar en annan typ av förlossning.

Lispectors skrivande utspelar sig inom girigheten inför tiden. Döden och galenskapen är bokens huvudsakliga teman – och rädslan, främst, den rädsla hon försöker blidka och förminska och ignorera, utan synbar framgång. Var hon galen när hon skrev? undrar Moser inledningsvis, och hänvisar till moderns våldtäkt av ryska soldater, med syfilis som följd, och uppfattningen att den kunde botas med en graviditet: när Clarice växte upp var det enbart för att se modern förtäras och dö av sjukdom.

Lispectors sista – alltså sistsista – roman försöker befria sig från smärtan och från erfarenheterna. Det är en begäran. Kanske det är så man ska uppfatta dess galenskapsmotiv: att hon ser det som ett perfekt stadium, en platå ovan lidandet. En önskan om kontroll, att (be)härska det sjuka: men också en lockelse. Även med Lispectors mått är det en märklig roman: rörig och ofokuserad, men med stunder av sällsamt fokus, så där hela tiden, att det som förefaller okoncentration är något som är skapat det också, hela tiden uträknat av den sluga författaren.

I want every sentence of this book to be a climax.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar