Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 juli 2012

Alla älskar dig när du är död, Neil Strauss


Neil Strauss har skrivit biografier om Marilyn Manson och Mötley Crüe, och så några böcker jag inte har läst: en uppmärksammad raggningsbok (Spelet) och böcker om porrfilm. En driftig journalist, som väl är vad man förr brukade kalla ”flyhänt”. Nu har hans samlingsbok Alla älskar dig när du är död utkommit på Lind & Co, i Niklas Darkes översättning. En samling med bonusmaterial från de cirka 3 000 artiklar han har skrivit, om mestadels rock- och filmstjärnor.

En mastig lunta på 699 sidor är det, och då underlättar det att Strauss är flyhänt, och vet vilka älsklingar han ska döda. Här finns exempel på både lyckade och misslyckade intervjuer, men också på lyckliga och tragiska människoöden.

Det är en bok som är klippt som en dokumentär, där de olika rösterna avlöser varandra: när någon artist nämner en annan artist, blir denne föremål för nästa intervju. Och Strauss strösslar med cliffhangers, med fortsättningar, där han delar upp i sekvenser.

Att intervjua är förstås svårare än man kan tro: jag har alltid beundrat de där talkshow-värdarnas förmåga att få gäster att öppna sig – givetvis med assistenters och manusskrivares undsättning – men kan lika mycket störa mig på den självupptagenhet som vissa journalister visar: jag minsann fick artisten att säga det där speciella, det ingen annan lyckats med! När det blir för mycket fokus på den som intervjuar är det något som har gått på tok. (Ungefär som en bra fotbollsdomare gör sig osynlig under matchen och lyckas undvika att bli föremål för diskussion efter matchen.)

Att ställa rätt sorts frågor, ja – men det är ju ändå bara så att journalisten gör sitt jobb, och det är sådant man lär sig. Neil Strauss torde vara en bra journalist, och det är han kanske tack vare att han är en Leonard Zelig, en kameleont som anpassar sin personlighet efter den han intervjuar. Till gagn för oss som läser har han nosat fram de intressanta detaljerna, de udda inslagen – den här boken är något av en uppsamling av överblivet material, ett underlag som inte passat för de tryckta intervjuerna i mestadels Rolling Stone eller New York Times.

Här visar han också en fin självdistans, när han tar sig an ämnet med ganska okonventionella metoder. Det kan behövas eftersom artister är galningar typ halva bunten. Många av dem är egenartat karriärinriktade, styrda av en framgångsdrift som smittar av sig – här finns så klart några intelligenta typer, men också en del spån och våp. De kan vara lika makalöst begåvade som makalöst dumma. Gemensamt har de sin verklighetsfrånvända sida – även om Bruce Springsteen är ett visst undantag borde någon berätta för honom att man inte ger 200 procent i dricks, till exempel.

Annars är det ont om överraskningar: de man har en bild av som tråkmånsar bekräftar detta med råge, även om jag oroas en aning att en av dessa, Moby, gillar Flannery O'Connor (en författare många artister gillar, som Nick Cave, P.J. Harvey och Bobby Gillespie). Kanske det är lite oroande att de som ger mest sympatiskt intryck råkar vara britter, som Hugh Laurie, David Bowie och medlemmarna i ett band som heter Led Zeppelin.

Som avslutande appendix en enkät kring den försvunne musikjournalisten Paul Nelson, som på 60-talet försvarade Bob Dylan, och hyllats för epokgörande insatser. Sedermera försvann han, arbetade i en videoaffär eller drog sig helt undan. I den här texten ger Strauss ogarderade kommentarer, kanske som ett indicium på att detta öde kunde ha varit eller kan bli också hans eget. För oss alla lurar denna lockelse att bara ta till flykten.

En mastig bok att ta sig igenom. Eftersom artisterna i så många fall tagit droger finns gott om stolligheter i deras idévärldar, och Strauss antecknar flitigt. Det blir tyvärr också något av lyteskomik, där han ibland tar sig förbi deras integritetsbarriärer. Bara för att det är så lätt, i somliga fall. Då solkas läsningen av en grymhet, och jag kan inte längre skratta åt de inslagen. Till Strauss försvar kan sägas att han med subtila markörer redovisar var hans sympatier ligger: ogillar han någon är det ganska lätt att förstå det på både hans följdfrågor och sidkommentarer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar