att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 juli 2012

ABC-staden, Måns Wadensjö


Allvarligt talat: vad ska vi ha litteraturen till? Ja, den gamla kan vi inte göra så mycket åt, den finns ju där och har alltid funnits där, men all den här nya litteraturen. Alltså, alla dessa författare!

Ja, när de ställer fram sina nya alster, som propsar på läsning, och jag kan känna ett slags missmod, typ ”måste jag verkligen?” För oftast är den här nya litteraturen så avslagen, så unken, så andefattig, så förtvivlat befriad från ambitioner.

Med undantag, givetvis. Ett sådant var Måns Wadensjös debut Förlossningen. Nu har han gett ut sin andra bok (”den viktiga andra boken, he he”), med titeln ABC-staden. Det är en milt sagt ovanlig bok i den svenska samtidsprosan, då vi till att börja med slipper läsa något som liknar ett förvuxet dagboksjags random betraktelser. Dessutom skriver Wadensjö spännande och med oväntade infallsvinklar. Skillnaden mellan bra och dålig litteratur är att det som är bra ofta är beroende av god iakttagelseförmåga – en förmåga som sträcker sig utanför det egna jagets gränser, helt enkelt att vara bra på att verkligen se andra människor. Men också en generellt god syn: att vara uppmärksam på detaljerna även hos de oansenliga tingen.

En roman kallas det, men liknar också en essä om småstaden. ABC ska utläsas Arbete, Bostad, Centrum, och i idealfallet ryms dessa tre livsnödvändigheter på samma ort. En sympatisk tanke, om vi kunde bli kvitt det miljöfarliga jobbpendlandet, till exempel.

Premissen är som hämtad ur en saga, då Vällingby växer fram ur tomma intet i början av 50-talet. Lite grand som en inverterad spökstad; implicit finns kanske förutsättningen för det i varje stad, att den bara väntar på att invånarna ska sjappa. Atmosfären är identisk, var du än befinner dig – att du ser människor omkring dig är kanske bara en illusion. Wadensjö är inte heller någon idyllkramare som yrar om de små människornas charm: nä, här härskar en ömklig övergivenhet.

Hans roman är uppbygd kring dels Vällingbys uppkomst, och dels en yngre man som tillfälligt bosätter sig där, och arbetar i en telefonväxel (nummerupplysning). Han delar lägenhet med en annan kille, börjar träffa en tjej som snusar och läser till översättare. Allt rapporteras sakligt, metodiskt, känslokallt: här dominerar andra stilideal, helt enkelt. Ja, Wadensjös stil är lite egensinnig, med svenska mått mätt. Han gör sig väl inte kvitt alla avarter (gymnasiala musikreferenser, som när några höghus liknas vid en ojämn tandrad, borde ha sållats bort som en platt Death Cab for Cutie-plankning), men skriver oftast balanserat och utan att sikta på enkla poänger.

Då fångar han in den där avdankade atmosfären, och ger sin historia en strängt sorgsen karaktär. Ett slags ”men vi ville ju så mycket mer än det här!” Idyllen bär på fasan, oundvikligt. Han demaskerar demokratin också, den naiva uppfattningen om allas lika värde. Klart att inte alla har samma värde! I förra boken redovisade han erfarenheter från sjukvården, och här alltså några glimtar från ett annat yrkesliv.

Det är en ojämn bok. Wadensjö är själv lite naiv ibland, men lika gärna klok och vidsynt i sina tankar: ”Allra längst ner i oss själva formar vi varandra. Allra längst ner i varandra formar vi oss själva. […] Kanske går den enda vägen som leder till någon sorts frihet inte tvärs över eller inom reglerna, kanske löper den raka vägen genom dem.”

Mer än en bok om staden blir det en bok om människan i staden. Jag läste nyss Malin Ullgrens krönika i DN om hemlängtan, att hon som boende i Stockholm kan identifiera sig med invandrare, eftersom hon längtar hem till sin uppväxts Göteborg.

Som Morrissey sjöng i ”Bengali in Platforms”, om indier som försöker leva västerländskt i England: ”Life is hard enough when you belong here”. Tillskyndare skyndade sig att kalla det för rasistiskt, men han togs i försvar av parsen Freddie Mercury (Farrokh Bulsara), som kände igen sig i textraderna. Men vem tillhör någonsin någonstans? Vi är alla alltid tillfälliga gäster någonstans.

Och ABC-staden är en roman som förbryllar, som mer väcker tankar än erbjuder några definitiva svar. Det är en roman som inte lämnar mig ifred. Men jag gillar att Wadensjö klarar av att vara rolig utan att tvångsskämta, att han klarar av att skriva satir utan övertydliga pedagogiska linjaler, och att han wallraffar så raffinerat att man inte betvivlar hans ärliga uppsåt.

5 kommentarer:

  1. "Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött."

    Predikaren 12:11-12

    Med begreppet "son" avses sådana av ömse kön liksom socialt konstruerade dylika.

    SvaraRadera
  2. Ha ha, inget slår Bibeln!

    SvaraRadera
  3. Bibeln är stor humor!

    Jag läste också Malin Ullgren och tänkte (återigen) på när jag bodde 3 frivilliga år i Paris. Det liknade Sverige rätt mycket (kultur klimat), jag behärskade språket, bodde med svenskar och studerande från andra länder (lika situation), många svenskar på skolan. Och ändå var det outhärdligt. Hur är det då inte att tvingas hit kanske 'mitt i livet' eller helt ensam (ingen familj), inte kunna språket, helt annorlunda klimat m m. Jag tror på den kanadensiska modellen.

    SvaraRadera
  4. Det är de stora växlarna. Faktiskt lite märkligt för jag gick just och tänkte på det i kväll (hm log åt saker jag läst ..) Det är storslaget och abrupt (Bibeln) och lite out of the blue.. skruvat (han tar sin säng och går, frisk! .. det är kanske det att han tar sängen med sig som är roligt – också, m m).

    SvaraRadera
  5. Bibeln är lite underskattad som bok, tycker jag!

    SvaraRadera