att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 juli 2012

The Sense of an Ending, Julian Barnes


Jag blev tipsad om den här boken, av en elev. Inte ville jag förstöra något med att då säga att jag har läst Julian Barnes länge, sedan 80-talet, utan jag gjorde som jag brukar: muttrade något om att jag kanske skulle läsa den, men tänkte att jag nog inte tänkte göra det. För det är ju så med boktips, att de nästan alltid leder till leda (hos mig), att jag inte riktigt kan se storheten.

The Sense of an Ending är alltså Julian Barnes senaste roman, hans första på sju år (efter Arthur & George, som jag minns som en stundtals helt fantastiskt bra roman). Den vann Bookerpriset i fjol, kanske som retroaktiv belöning efter att ha de nominerat honom tre gånger tidigare.

Författare kan bli respekterade på äldre dagar enbart tack vare sina ansträngningars och uthållighets skull. Men det är lätt att glömma bort att Julian Barnes också kan ha en rätt tuff sida, att han på 80-talet skrev i en vänskaplig konkurrenssituation med främst Martin Amis – något som gynnade båda. Där finns några av Barnes bästa, mer undanskymda romaner, som svartsjukeparodin Before She Met Me och Talking It Over, som är en replik till Amis tidigare roman Success. Ur svenskt perspektiv vann nog Barnes, då hans böcker har fortsatt översättas – den här har redan getts ut på svenska, som Känslan av ett slut – medan Amis senaste översatta roman var den tråkiga Night Train (1998).

Barnes skriver intelligent, charmigt, om en grupp intelligenta charmiga ungdomar på en brittisk skola i skarven mellan 50- och 60-tal. Samma tid som Ian McEwan skildrde i On Chesil Beach: en exotisk tid för oss, reglerad av helt andra regler. Gruppen kallas ”book-hungry, sex-hungry, meritorcratic, anarchistic”. Här är det gott om fyndiga formuleringar, och man trivs så bra där att man inte gärna vill lämna den här skolan med de trivsamma lektionerna.

Men de växer upp, kommer ifrån varandra, och vi följer huvudpersonen Tonys liv, skoningslöst skildrat av författaren. Han gifter sig, tillåts vara gift i sju rader innan skilsmässan. Nu är han gammal, och minnet är opålitligt när han ska lappa ihop sin bakgrundshistoria: ”How often do we tell our own life story? How often do we adjust, embellish, make sly cuts? And the longer life goes on, the fewer are those around to challenge our account, to remind us that our life is not our life, merely the story we have told about ur life. Told to others, but – mainly – to ourselves.”

Som författare är Barnes ibland något mischievous – jag skulle inte kalla honom någon mysfarbror. Han skämtar gärna, men inte på något enerverande hurtigt sätt; han är alltså ingen jovialisk tvångsskämtare med glimten i ögat. Som centrum i boken finns karaktären Adrian, den intelligentare och mest självklare – ungefär som Percy i Virginia Woolfs The Waves, ni vet han som föll av en elefant och dog. Aha – även här då, ett dödsfall, när Adrian begår självmord, efter att först ha blivit tillsammans med Tonys före detta tjej, knepiga Veronica.

Det är hela intrigen: när Veronicas mamma dör långt in i framtiden, alltså vår tid, testamenterar hon Adrians dagbok till honom. Men Veronica har lagt beslag på dagboken.

Det här är en spännande historia i det lilla formatet, personligt skriven, och undersöker hur vi ska förhålla oss till livet: Barnes erbjuder alltså en variant, med bekymmer och svårigheter blandade med liknöjdhet. Nä, Tonys liv innehåller inte många stunder av det som så käckt brukar kallas ”livskvalitet”.

Barnes lyckas vara behärskad och återhållsam utan att bli tråkig i den här nätt berättade romanen på exakt 150 sidor, och lyckas också pika Amis en smula genom att subtilt citera dennes favoritpoet Larkin. Barn(e)sligt, kan tyckas. Mest imponeras jag av hur Barnes berättelse handlar om hur livet måste omvärderas, att vi måste vara öppna för de överraskningar som ligger i beredskap för att undvika att få det epitet Tony får av Veronika: ”You still don't get it. You never did, and you never will.”

Det enda jag stör mig lite på är att Barnes uppfinner ett punkband som innehåller sonen till en perifer vän till Tony, ett band som har låten ”Every Day is Sunday”. Är det så att eleven trodde att jag skulle uppskatta en Morrissey-referens? Men det finns ju en riktig låt som heter ”Every Day is Sunday” av The Slackers, ett vidrigt amerikanskt punkband med reggaeinfluenser, där en textrad lyder ”do you think I should write a novel”. Hellre skulle den här söndagsboken ha en referens till The Clash ”The Leader” från ”Sandinista”-albumet: ”The people must have something good to read on a Sunday”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar