att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 juli 2012

Mystery and Manners. Occasional Prose, Flannery O'Connor


Flannery O'Connors novell ”Utsikt mot skogen” handlar om en gamling ute på vischan som säljer sin mark och sedan slår ihjäl sitt barnbarn med en sten, och som straff upplever en syn där ett gult ”vidunder” (”monster” i det engelska originalet) tuggar i sig leran.

Det är tänkbart att han får en hjärtattack och dör, men det förklaras inte närmare. Det gula monstret förföljde mina drömmar länge: något metafysiskt, en biblisk hämnare som troligen skrämde ihjäl gamlingen. Men givetvis var det något så enkelt som en gul grävmaskin, insåg jag skamset efter en stund, onödigt här att säga hur lång tid jag behövde för att inse detta.

Så här är det ofta med Flannery O'Connors berättelser, att de innehåller symboler som jag inte upplever som uttänkta och metodiskt kalkylerade sådana: ta bara Hazel Motes rishög till bil i romanen Blodsbunden (Wise Blood), ett föremål som fungerar på olika plan som objekt, subjekt, plattform, flyktmetod, fängelse, bostad, dödsfälla, och så vidare.

Det är ingen självklarhet att skönlitterära författare är de bäst skickade att uttala sig om litteratur, och i synnerhet när det gäller sina egna böcker. O'Connor klarar påfallande ofta av att resonera kring sina egna texter, utan att förstöra eller förminska dem. Det kan bero på att för henne var litteraturen bokstavligen en fråga om liv eller död – hon dog ju 39 år gammal i lupus, och tvingade bo med sin av allt att döma oförstående och ibland motarbetande mamma. Litteraturen blev för henne en tillflykt, och hon tog sitt arbete på högsta allvar: ett allvar som kan te sig grandiost om man tänker på hur nonchalant nutida författare uttalar sig om sitt skrivande.

Mystery and Manners innehåller dryga dussinet texter, utvalda med precision av vännerna Sally och Robert Fitzgerald. Som ett något udda inslag ståtar inledningen, den självbiografiska essän om att uppföda påfåglar. Hon samlade på fåglar generellt, levde på landet omgiven av djur och är mycket medveten om människans relation till djuren, att vi i deras ögon är något av ett hinder eller en fiende i bästa fall, i värsta fall något fullständigt likgiltigt, de gånger vi inte har föda i våra händer.

Många människor gnäller över att de lever i fel tid: här har vi en människa som väldigt konkret och väldigt konstruktivt och väldigt starkt identifierade sig med de vingklippta, de trasiga och skamfilade individerna. Om du av någon anledning känner dig utanför finns ingen lämpligare författare att läsa än Flannery O'Connor.

Vad kan vi lära av exempelvis O'Connors sätt att umgås med påfåglar? Jo, hon ser dem som varelser som lever på sina egna villkor, som äger en självklar integritet, och som inte kan tämjas. Som människa finns det åtskilligt att lära sig av djuren – vi kan börja med att inrätta en mer ödmjuk inställning till världen.

För henne är religionen också en tillgång som författare, då den ger henne tillträde till det ”mystery” som titeln anger, och som är det ena nyckelordet i hennes konsekvent genomförda resonemang. Alltså en förundran, som förstärks av tron, en tro som inte söker bevis eller ändamål. Hennes katolska religion är inget som begränsar henne som författare, utan tvärtom motiverar henne i sina konstnärliga beslut och estetiska lösningar.

Förundran blir hennes synonym till realism, och då förstår man bättre varför hon väljer så våldsamma möjligheter för sina karaktärer, att det är ett förhållningssätt som inte längtar efter några definitiva svar.

Hennes liknelser är drastiska. Mycket handlar om att hon skriver i försvarsställning, att hon frustrerat tvingas ripostera varför hon skriver om groteskerier, att bli infållad som författare från södern och därmed tvingas förhålla sig till givna förutsättningar, där en handlar om en geografisk och samhällelig isolation: ”The anguish that most of us have observed for some time now has been caused not by the fact that the South is alienated from the rest of the country, but by the fact that it is not alienated enough, that every day we are getting more and more like the rest of the country, that we are being forced out not only of our many sins, but of our few virtues.”

Att tillhöra gruppen ”Southern writers” kan vara en fälla, men givetvis också en tillgång. Jämför svenska deckare, som nått viss världssuccé: det är klart att det är några som kan dra fördel av detta, då läsarna redan vet vad en svensk deckare förväntas innehålla, att det i viss mening är en förutbestämd mall. Samma sak då för exempelvis O'Connor, att det för drygt femtio år sedan fanns ett intresse i USA för den litteraturen.

Hur mycket får man avvika och ändå tillhöra gruppen? På ett sätt är O'Connor en typisk representant för ”Southern gothic”, med sina freaks och misfits och sin religion. Det hon lyckas med är att vägra gå samhällets ärenden, åtminstone i den meningen att hon undviker skriva skräddarsydda sociala reportage i förklädd litterär form (något litteraturen då som nu innehåller många exempel på). Det här är något hon gör utan att identifiera sig som rebell eller romantiskt geni: hon har alltid båda sina fötter i jorden, och även som visionär författare har hon alltid ena ögat riktat neråt, mot marken framför sina fötter.

Det här är ingen författare som går någon annans ärenden än sina egna. Visst, hennes böcker är politiska, men hon pläderar övertygande för en litteratur som inte speglar samhällsdebatten, och går i dess fotspår. Hon ställer högre anspråk än så på böcker, både sina egna och andras. Då blir det nödvändigt att göra sig oavhängig både kritikerna och läsarna, som hon markerar avstånd ifrån, för att följa sin egen instinkt. Det enda hon svär trohet mot är ansvaret att ta hand om sina egna färdigheter.

Wise Blood (Blodsbunden) har några nyckelscener på en djurpark, och O'Connor umgicks som sagt gärna med djur – en gång kallade hon sig själv björn – och menar att det är lönlöst att lyssna på en författare som talar om hur man ska skriva, då det enbart resulterar i generaliseringar: det blir som att höra olika djur berätta om sina erfarenheter, och då blir giraffen genast motsagd av babianen.

Essäerna innehåller många olika handfasta råd, som gäller fortfarande: en bra berättelse kan inte återberättas. Vill man bli rik på sitt skrivande ska man lära sig skriva tillräckligt dåligt. En åsikt hon lyckas framföra utan att det låter det minsta bittert eller avundsjukt (Camilla Läckberg behöver inte bry sig).

Att säga att hon inte hade mycket till övers för skrivarkurser är nog en underdrift. Det kan tyckas som något motsägelsefullt, då ett par av texterna här är uttalat inriktade mot hur man skriver. Men hon värjde sig för kollegial läsning: ”Such criticism is generally composed in equal parts of ignorance, flattery, and spite. It's the blind leading the blind, and it can be dangerous.” Vad det handlar om är förstås att hennes höga krav ställer krav på den som ska ge sig på hennes texter, för att det ska bli meningsfullt. Att varna för det dåliga i ett skrivande är något, menar hon, som bara en skicklig lärare kan göra.

Som andra nyckelord ”manners” avser hon det utföringssätt författaren väljer, också en nödvändig ingrediens i kombination med mysteriet. Där finns en ytterligare nyckel till förståelsen av hennes skönlitterära böcker, att det handlar om att vara trogen en teori utanför teorin – alltså, att hon strävar efter en realism med inslag som inte ska kunna ifrågasättas, samtidigt som det som händer ska vara chockerande. Ingen annanstans lyckas det här bättre kanske än i novellen ”Bra folk från landet” (”Good Country People”), om stackars Joy/Hulga, som blir bestulen sitt träben av en falsk bibelförsäljare.

”Manners” är kopplat till ”mystery”, som en underliggande visshet och trygghet att allt har en mening. O'Connor är mer katolsk författare än kristen – åtminstone är det så hon definierar sig själv.

Den här boken är handgriplig, rakt på sak, där Flannery O'Connor vägrar se litteraturen ur en instrumentell synvinkel, och som alternativ ställer hon höga krav på den som ska utföra dess tricks, som hon samtidigt ser som något hantverkarmässigt. Ja, hon är medveten om sina färdigheter, ser det som en plikt att förvalta denna talang. En yrkesstolthet, helt enkelt, som hon inte kompromissar bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar