Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 juli 2012

1-10


1. Pianot, 1993, Campion
2. Vertigo,1958, Hitchcock
3. Stalker, 1979, Tarkovskij
4. Dogville, 2003, Trier
5. Repulsion , 1965, Polanski
6. The Night of the Hunter, 1955, Laughton
7. Touch of Evil, 1958, Welles
8. Funny Games, 1997/2007, Haneke
9. Himmel över Berlin, 1987, Wenders
10. Persona, 1966, Bergman

37 kommentarer:

  1. Den film jag saknar mest på din lista: Mulholland drive. / Fula Apan

    SvaraRadera
  2. Otroligt spännande lista, tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket intressant att påminnas om både kända/sedda och okända/osedda filmer på din lista. De flesta av dem jag sett är det längesen jag såg, vilket stimulerar till förnyat tittande.
      Gläder mig särskilt åt att Bunuel är representerad med flera filmer. Han är en lite bortglömd mästare, har jag en känsla av. Jag minns även hans "Vintergatan", som jag hemskt gärna skulle vilja kolla på nytt.
      Sen är det förstås så att alla kommer att sakna någon favorit, i mitt fall gäller det Tarkovskijs "Yttersta domen" (även med titeln "Andrej Rublev, ikonmålaren"). Jag skulle definitivt sätta den överst på min egen lista, "filmens nionde symfoni" som den kallats.
      Tack för en stimulerande lista!

      Radera
  3. Intressant lista. Och Pianot i topp! Får gåshud bara av att tänka på den filmen. Tack.

    SvaraRadera
  4. Einar: Glöm heller inte Spegeln! Enligt mig, världens bästa film. Yttersta domen är ett mästerverk, tycker om den mycket (också).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Spegeln är naturligtvis också ett mästerverk. Måste se om den, snart!

      Radera
  5. Mulholland Drive finns på plats 146!

    Länge hade jag svårt för Tarkovskij, och det är möjligt att fler av hans filmer förtjänar att hamna här, Yttersta domen, mm ...
    Bunuel har jag däremot gillat länge, speciellt hans humor och politiska kraft.

    Pianot - ja, de 10 filmerna här kan nog sägas vara utan inbördes ordning, en annan dag kunde jag kasta om dem hur som helst. Men Pianot är ju så mycket: vacker, våldsam, romantisk, hotfull ...

    SvaraRadera
  6. Bra lista på många sätt. Men här kommer några filmtips till dig (jag utgår från att du inte har sett dem, annars skulle de ha varit med på listan):

    Ett Vinterhjärta av Claude Sautet
    Happiness av Todd Solondz
    något av koreanen Kim Ki-Duk (eller av någon annan korean, för den delen)
    något av Tran An Hung (tex Cyklo)
    fler filmer av Antonioni

    Dessutom vore det intressant att höra dig utveckla varför du hade svårt för Tarkovskij i början. Kanse råkade du se den enda dåliga filmen - Offret - först?

    /KB

    SvaraRadera
  7. Kul lista (säger jag samtidigt som jag är både fascinerad och smått störd av dylika listor). Det är det omedvetet (eller medvetet) ideologiska, kanoniserande momentet i listorna som kanske är det som är svårast att svälja. Hur ska man kunna jämföra filmer från helt olika genrer och tidsperioder med varandra, vilka kriterier är det som bedömaren tyr sig till för att göra sin lista, vilka är kritikerns utgångspunkter vid uppgörandet av listan, uppenbarligen handlar det om en blandning av djupt personliga motiv och mer s a s objektiva, av funktionella, och inom genren rådande koder och konventioner som lärt oss att säga vilka filmer och genrer som är "bra" och vilka mindre bra. Antalet sätt att se på film är ju egentligen förvånansvärt stort.
    Noterar att genrer som ritade filmer, animerat, romantiska komedier för att inte tala om äldre filmer är väldigt fåtaliga på listan. Menar inte att detta är överraskande på något sätt, tvärtom tror jag att man får utgå ifrån att dylika listor kanske mer än om filmerna och deras kvaliteter säger någonting om listmakarens, dennes/dennas världbild, preferenser, smak, kulturella orientering osv. Skapar kanske ett slags filmatisk självbiografi s a s.
    Som du bernur skrev, har du vissa favoritperioder i filmhistorien, alldeles tydligt också vissa favoritregissörer och antar jag vissa filmatiska favorittemata, inget konstigt i det, tvärtom. Därmed kommer listan ofrånkomligt att innehålla ett glidande element av just subjektivt och objektivt, av fan och konnässör, filmexpert och filmintresserad. Några objektiva listor finns ju inte, samtidigt som listorna, som nu Sights & Sounds nära förestående stora lista, ju ständigt gör anspråk på att vara just detta.
    Av regissörer saknar jag på listan kanske mest namn som Renoir (La Regle du jeu!)och speciellt Bresson, t ex Pickpocket, En fånge har flytt eller Balthasar, även Disney, den underbara spanska The Spirit of the Beehive, av nyare regissörer Alexander Payne och Paolo Sorrentino (två favoriter). Av äldre namn är för mig speciellt några namn underrepresenterade: Godard (finns Till sista andetaget med, Pierrot le Fou?), David Lean (t ex Great Expectations) , Visconti (hans Rocco och hans bröder är en av de senaste decenniernaqs stora filmupplevelser, såg den inte på 60-talet). Av genrer kunde även film noir kanske ha fått med fler klassiker (inte minst saknar jag Detour).Också Jacques Tati tycker jag hör hemma på en sådan extended list som denna. Och fler av The Archers underbara filmer, inte minst A Canterbury Tale. Av Hitchcocks arbeten är för mig hans brittiska period den kanske mest undervärderade, t ex The 39 Steps hör hemma på min lista, ifall jag skulle göra en sådan. Kurosawas Ran hittade jag inte heller, men kanske den fanns med? Murnaus storartade Sunrise från 1927 etc, etc. Men allt detta är ju petitesser och marginalanteckningar vad gäller en lista som som sagt är både kul och knepig som sig bör. Vore därför intressant att höra hur du gått till väga när du gjort upp listan, lite om din metodik, kriterier, preferenssystem ... Stimulerande var detta hur som helst.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sven-Erik, Guardian skriver om The Lodger i dag, en av Hitchcocks filmer som jag kommer ihåg att jag gillade. I början av 90-talet visades nästan alla Hitchcocks filmer i Tv 3, av alla kanaler (de visade även Pasolini-filmer, och en del annat: det känns smått overkligt nu!).
      http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/jul/30/my-favourite-hitchcock-the-lodger

      Radera
    2. Ska kolla, Sights & Sounds nya nummer är ju också väldigt Hitchcock-inriktat (bl a en längre text av Guillermo del Toro, texten är tydligen hämtad från en ny bok om Hitchcock, 39 Steps to Hitchcock), numret har också en mycket spännnande översikt över Christopher Nolans filmestetik.

      Radera
    3. Texten om Nolan går för resten att läsa på nätet. Se Brittiska filminstitutets (BFI) hemsida.

      Radera
    4. Sight & Sound alltså ...

      Radera
  8. Att jag hade svårt för Tarkovskij förut var nog en pubertal grej, att jag blev förbannad på alla som hyllade honom, som beskrev hans filmer med termer som gjorde mig extremt uttråkad, att de betonade det långsamma tempot, till exempel, sånt som jag gillar mer nu än jag gjorde då.

    Happiness har jag förstås sett, det finns rätt många filmer i den stilen som är bra, typ Gas Food Lodging, nån av Gus van Sant, några som jag har glömt (därför kanske inte så bra). Men jag gillade både, på tal om engelsk film, Nil by Mouth och Tim Roths The War Zone.

    Sen kan man väl alltid diskutera hit och dit. Spelets regler finns längre ned på listan. Murnaus Sunrise vill jag gärna se, men har inte lyckats. Ran - ja, kanske, men jag såg ju allt av Kurosawa för länge sen, och vet inte riktigt längre vad jag tyckte var bra.

    Hur jag gjorde listan ... äsch, jag fick i uppdrag av eleverna att tipsa om bra film, och försökte tänka igenom vilka filmer som har betytt mest för mig, och det råkade hamna vid 250. Jag gillar ju en del genrer mer än andra - har lite svårt för romantiska komedier, ha! Och superhjältar, och renodlade sagofilmer. Enda Disneyfilmen jag gillar är väl Alice i Underlandet (alltså den tecknade, från 50-talet).

    Förmodligen är det så att jag har vissa favoritregissörer, jag skulle ha kunnat ha med ytterligare tio av Hitchcock, till ex, och jag håller med om att flera av de brittiska är bra - Sabotage, men också när han återvände, med Frenzy (med på listan). Nog finns en del film noir med, men det är ju en genre som är lite ojämn, att det som är bra är ohyggligt bra och det som är dåligt är lite pinsamt - lite som med skräckfilm.

    SvaraRadera
  9. Det sägs att Bono inspirerades att skriva sången Stay (faraway, so close) efter att ha sett Himmel över Berlin. Sången finns på spotify.

    SvaraRadera
  10. Stämmer säkert! Den finns med på soundtracket till uppföljaren, som väl heter Faraway, So Close, Wenders film alltså - då gillar jag bättre låten Wanderer, som U2 gör med Johnny Cash, på den skivan, eller Cassiel's Song av Nick Cave.

    Och den filmen är so faraway från att hamna på min lista!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är skulle lätt platsa på en lista över de sämsta uppföljarna. Strax över Highlander 2. Men Wanderer är bra.

      Radera
    2. Finns en fin låt med Simon Bonney på soundtracket, Travellin' On, men nog är det bättre låtar på Wenders förra film Until the End of the World ...

      Radera
    3. God's children är också bra. Simon Bonney är underskattad som soloartist. Until the end of the world har ett väldigt bra soundtrack.
      Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmen.

      Radera
    4. Jag tycker Wenders var bra fram till 1987. Paris, Texas, t ex. Men både Until the end of the w & Faraway so close är rätt sega & långtråkiga, för att inte tala om det han ev har gjort sen! Men en dokumentär om dansaren Pina Bausch som han nyligen gjorde kanske ...? Jag har inte sett den (än?).

      Radera
    5. Jag skulle ha sett Pina-filmen för ett tag sen. Men det blev inte av. Annars tycker jag att hans dokumentärer har fortsatt att ha hög kvalité även efter det att hans spelfilmer blivit sämre. Som "A Trick Of The Light".

      Det ska finnas en fem timmars lång version av Until the end... Sånt gör en bara irriterad. Men soundtracket är som sagt bra.

      Radera
    6. Kanske! Jag är lite ambivalent till dokumenterärer, för om jag tittar på film vill jag slippa verkligheten. Ungefär så.

      Det är lite typiskt att en del regissörer bara dör kreativt efter några filmer. Gäller förstås förf. också - kanske ännu mer vanligt där, att det borde finnas en gräns - låt säga 10 böcker, & har förf då inte skrivit något bra: nä, men det var ju synd. Det är ju väldigt få förf som skriver fler än 10 BRA böcker ... Säg 1!

      Radera
    7. Graham Greene! Höll länge & väl.

      Radera
    8. Ok, där kan jag hålla med, Graham Greene är sällan dålig, detsamma gäller i stort sett Anthony Burgess. Nabokov har också skrivit fler än 10 bra böcker. Men om 10 räckte för Virginia Woolf, då borde det räcka för ... fler!

      Radera
  11. Sunrise finns ju på DVD, kolla också gärna Joe Mays Asphalt från år 1929, ett härligt stumfilmsmelodrama det också.

    SvaraRadera
  12. Nu ser jag att hela Sunrise finns på Youtube, i hyfsad kvalitet.

    SvaraRadera
  13. Sight & Sound har publicerat sin topp 50 lista. Se http://www.bfi.org.uk/news/50-greatest-films-all-time

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
  14. Ja, jag såg det i natt - Sunrise nr 5, bl a! Intressant - jag har skrivit om listan på annat ställe.

    SvaraRadera
  15. Det blir i morgondagens JP, en kommentar mest.

    SvaraRadera
  16. Har tyvärr inte tillgång till Jönköpings-Posten, skicka gärna texten, du torde ha min e-postadress.

    SvaraRadera
  17. Ja, "Anonym", jag har din e-post, ha!
    Texten kommer här så småningom. Tror jag.

    SvaraRadera
  18. Funny Games undvek jag att se i många år - efter att ha hört en intervju med Suzanne Lothar i P3 och i anslutning till den ett stycke av audiospåret till scenen direkt efter att sonen har blivit avrättad utanför bild. Jag tog mig igenom den på dvd mer än tio år senare. Annars är en väl int' blödig, som det heter på norrländska, men FG är för ganska många en film som är närmast outhärdlig. Den för en väsentlig diskussion om våld och identifikation på bio, tricket med fjärrkontrollen t ex är lysande, men man skulle kunna hävda att den lyckas så bra att den blir omöjlig att orka med. Det blir bitvis som att beskåda scenen efter en flygolycka i nittio minuter.

    Att Haneke lyckas uppnå detta tryckande klimat nästan helt utan öppet våld i bild är förstås en bedrift, men det avhumaniserande och kliniska gör det till en väldigt hård och kylig film (den nästan totala avsaknaden av musik och "atmosfärljud" , och av den slags rytm som man finner i de flesta thrillers, men också i t ex Taxi Driver, gör den också till en rulle där man blir väldigt medveten om att man sitter och tittar *på* något, som genom en glasruta). Jag tor att de flesta, även de som gillar FG, skulle ha svårt att se *om* den och, eh, "enjoy the movie".

    Annars har jag inga problem med Haneke, "Dolt hot" t ex var utmärkt. Han borde göra en film om Fritzl-historien, han om någon borde, kanske en halvdokumentär. Det är precis den slags "story" och problematik han ofta vill belysa, det dolda förtrycket i vardagen, våldet, psykopatin och tystnaden kring dessa.

    SvaraRadera
  19. Tja, det är ingen lätt film att se, men jag tycker ju att den är så ohyggligt bra balanserad mellan realism och fiktion - som det där med musiken, det är ju helt lysande med musiken i början i bilen, när man tänker vad fan lyssnar de på?
    Trier gör ju likadant delvis i Dogville, leker fritt med blandning av realism och påhitt.
    Mm, kanske en film om Fritzl - fast sånt är ju bara ännu mer overkligt! Kommer ihåg när allt uppdagades, att det kändes helt osannolikt ...

    SvaraRadera
  20. Dogville är briljant, och en film som säger mycket om den moderna världen på så många sätt, till exempel att Grace inte har råd att stöta sig med någon eller ingå verkliga avtal med någon - och därför glider hon ner i slaveri: jämför med arbetslösa, papperslösa och Fas3:are som inte heller kan sätta hårt mot hårt någonstans, inte kan agera aktivt därför at de ofta saknar en säker plats i sin omgivning, i samhället.

    Och det är klart att det finns en tydlig "verfremdungstechnik" i den, inte bara att man rivit ut den traditionella scenografin utan i själva upplägget. Det är en väldigt Brechtsk film. Men den känns inte alls lika jobbig att se som Funny Games, trots att Grace blir misshandlad och våldtagen. Jag tror att det delvis är för att den är dialogburen - dialogen, och det stora persongalleriet, hjälper till att skapa rytm och rymd på samma sätt som i mer 'normala' filmer. I Funny Games finns ju knappt mera av meningsfulla samtal än i Motorsågsmassakern! Som jag inte har sett, men vad jag förstår ägnar sig gestalterna där "språkligt" i stort sett bara åt att grymta, gråta och stöna medan de hängs upp på diverse järnställningar eller sparkas omkull, och sedan mutileras.

    SvaraRadera
  21. Motorsågsmassakern, ett bra exempel: en av få filmer som gör mig riktigt skiträdd, kanske på grund av att den skildrar något som är så "ofilmiskt", bristen på skådespeleri, musik, utan allt känns dokumentärt.

    Och Dogville, ja, när Grace hämnas är det ändå lätt att förstå, det är proportioner från grekisk tragedi, och när jag såg den kommer jag ihåg att jag blev upprymd.

    Något liknande med Saló, Pasolinis film, att den ofta väljer ett perspektiv som känns lånat från dokumentären - att tortyren skildras med ett avstånd. Därför blir det hemskare.

    SvaraRadera