Kustlinje. Berättelsen om en resa, Rut Hillarp

I mitt exemplar av Kustlinje, Rut Hillarps sista prosabok, har författaren skrivit en väldigt personlig hälsning till en namngiven person. Tyvärr har denna person inte ens brytt sig om att sprätta upp boken, vilket kan te sig lite beklämmande: så lite betydde det.

Att det skulle bli Hillarps sista roman är förstås en stor förlust. Nästan två decennier senare återkom hon som författare, med tre diktböcker. En förlust, därför att Hillarp är en iakttagare, som har lärt sig vikten av att hantera intryck. Sådana finns inte i överflöd bland svenska författare.

Kustlinje är alltså en reseskildring, skriven som en dagbok. Ett berättarjag reser i Dalmatien, träffar olika män som hon antingen förkastar eller godkänner, men hon strävar efter att få göra det på sina egna villkor, slippa agera utifrån kvinnlighetens begränsade sfär. Inledningen slår an tonen: ”Som kvinna är man dömd att älska det främmande.” Det handlar om en förutfattad underskattning, att allt blir motståndshandlingar. Språkförbistringar leder mot andra förbistringar, i människors oförmåga att mötas.

Hon är ömsom arrogant, ömsom trånande, när hon väljer och vrakar, men klarar inte av att göra sig fri sin sårbarhet. Hillarps stil är sträng, återhållsam, utskriven i förhoppningar om framtida förbättringar; snarare än en melankolisk nostalgi vill hon skapa möjligheter, se framåt och spana efter ofrånkomliga framsteg.

Som huvudperson är det namnlösa jaget splittrat: hon är hånfull – nyckfull – motsägelsefull. Hon försöker vårda sin integritet, men tvingas underkasta sig mer sin egen drift mot förstörelse än männens hårdhänta hantering. Därför blir hennes första försök ett fiasko, när mannen hon träffar är för vek: ”Han hade slagit sönder sitt ögonblick. Min kyskhet slöt sina murar […] Mina behov är mycket komplicerade. Med ömhet kan ni aldrig ta mig, bara med våld.”

Det är en farlig uppfattning, inte särskilt politiskt korrekt heller. Men Hillarp är inte intresserad av att agitera, eller att uträtta andras ärenden. Hennes prosaberättelse är en personlig undersökning av driften, men blir inte enbart en personlig angelägenhet, utan sträcker sig efter ett vidare perspektiv, i en behandling av människans grundläggande impulser. Där är förstörelsen destruktiva längtan inskriven, i driften att trasa sönder.

Då blir utplåningen befrielsen, räddningen – något som kan föra henne ut ur det konforma och begränsande, ut ur det snäva och inskränkta. Så uppfattar jag huvudpersonens tilltvingade behärskning, att hon är en apterad impuls, i frigörelseprocessen, att hon försöker vara man: slippa begära det främmande.