att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juli 2012

Etikett, Josefin Palmgren


Möjligen är jag en sadistisk natur, när jag nu tar mig an Josefin Palmgrens andra verk, boken Etikett. För hur jag än motiverar mina bevekelsegrunder för att läsa den hindrar det inte att jag kan rådbråka mitt minne kors och tvärs utan att komma på någon svensk bok som var sämre än hennes debut Engångsligg, som kom för två år sedan. Alltså läser jag för nöjet att såga?

Nja, det fanns ju vissa förmildrande omständigheter. Hon var alldeles för ung, och det har hänt förr att usla debuter lett till fina författarskap. Å andra sidan utkom hon på Bonniers, som nu släpper uppföljaren på den obskyra underetiketten Mix.

Dessutom tillhör jag det underliga släkte som är villigt att pröva vad som helst två gånger. Andra gången gillt, alltså? Nä, kanske inte det. Återigen en ung kvinnlig karaktär i centrum. Hon heter Emilia, ett namn hon ägnar ganska mycket tid åt att avsky, och hon är tillsammans med en femton år äldre man som heter Klemens (i förra romanen hette kvinnan Klementin, fniss).

Emilia är lika full av finurligheter som Klementin var, och snar att identifiera sig med sin generation. Hon är en rosaslingad ”neofeminist”, vars man alltså är fyrtioårig kalsongmodell (”en dröm att se på”), och när de är på Gotland hos hans föräldrar får han akuta magbesvär och hamnar på akuten i Stockholm, tillsammans med mamman och pappan. Därmed blir Emilia strandsatt med Klemens syster, som heter Odette, och hon är knepig på andra sätt.

Där på ön lär sig Emilia virka grytlappar, vika servetter, onanera. Hon befinner sig i ett konstant raljant tillstånd, vilket kan förklaras som en skyddsmekanism. Världen är otäck, jo, och hon är obekväm i vuxenrollen, och då kan man anlägga en ironisk hinna. Men är det inte märkligt att alla generationer berömmer sig om att ha uppfunnit ironin?

Nåja, Palmgren vill diskutera ämnen som relationer och vänskap, och det gör hon, men klarar inte av att göra karaktärerna till annat än schabloner. Odette introduceras i storyn enbart för att visa Emilia hur man är när man är … wait for it! … äkta!

Stilmässigt har Palmgren inte direkt tagit några större kliv. Emilia tillåts filosofera med lite valhänta åtbörder: ”Med män kan man alltid kommunicera med råa skämt och sex. Kvinnor är komplexare. Män kan hålla med mig om det men det finns flera kvinnor som inte känner samma sak.”

Kanske är den här romanen inte lika dålig som Engångsligg; kanske är den bara marginellt bättre, eller något mindre odräglig. Men dålig är den, och kanske det är så här det går med en generation som är uppvuxen med Berts betraktelser och Erlend Loe.

4 kommentarer:

  1. Nu var det länge sen jag själv läste Erlend Loe, så både erfarenheten och minnet bryter minnet - men, som jag minns det var han underhållande. Inte kvalitetslitteratur kanske - men just underhållande. Vår försynte svensklärare gav oss Naiv super i nian att läsa som motgift mot den livskris som (han förmodade) rör sig i en ung människa.

    Det är förvisso en bok som man får läsa lite annorlunda (som med allt?) - liksom medveten om dess intentioner. Ungefär som att den naivistiska konsten inte får bemötas med tron att den gör anspråk på att avbilda verkligheten efter en rent realistisk tradition - som att den insett realismens svaghet - det blir ändå aldrig realistiskt.

    Fjantigheten, och banaliteterna är bara ett stilgrepp bland andra i hans repertoar: en låtsad enkelhet för att tillåtas undersöka, och lura fram läsaren till det där osäkra som gömts undan, blundats för; det tycks mig närmast vara en litteraturens mormordräkt.

    Men - det lär inte bli särskillt fruktgivande eftersom jag inte har boken färskt i minnet. Det finns en risk att förstora egenskaperna hos tidigare konsumerad konst.

    Rent intuitivt skulle jag ändå placera både Bert och Palmgren i andra kategorier än Loe. Bert läser man ju i lågstadiet ... Och Palmgrens kitschiga omslag tycker jag talar för sig själv - man läser helst aldrig nåt av henne.

    Risken finns väl att Loe utgör den litteraturens motsvarighet för sin målålder - men det är inte så jag vill minnas honom!

    SvaraRadera
  2. J: Naiv Super var speciell. Gick att smälta just som en väldigt ung mans originella förvirring och distanserade lekhumor. Men sen?
    Palmgren, kära nån. Den glömmer vi i buskarna på Gotland.

    SvaraRadera
  3. Jag har läst ganska lite av Loe (1 & en halv bok), men hade svårt att se vad som skulle vara bra.

    SvaraRadera
  4. Jag såg vad som var bra, och gav bort den till en tjugofemårig man, en väns barn. Det var BRA. Lagom ålder. Hej!

    SvaraRadera