att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 juli 2012

Skogsliv vid Walden, Henry David Thoreau


För fem år sedan kom Peter Handbergs nyöversättning av Henry David Thoreaus i sanning mäktiga Walden, som då ersatte Frans G. Bengtssons gamla version från 1924, den som heter Skogsliv vid Walden. Men jag lyckades norpa den fina gamla gröna boken när skolbiblioteket nyligen gjorde en av sina sorgligt nödvändiga utrensningar, och jag nöjer mig med den, även om den lär sakna några kapitel. I gengäld har jag Stig Åsbergs diskret fantasifulla illustrationer, och Bengtssons lysande inledningsessä. (Om åsiktspolisen gör påhälsning vill jag bara påpeka att jag läste hela den engelska texten vid universitetet.)

Det finns många förtjusande böcker i världslitteraturen, men få är lika förtjusande som Thoreaus skildring av (relativt) eremitliv vid Walden. Utan att ha tummen mitt i handen gör han ett ärligt försök att dra sig undan det vi kallar för civilisation, och redovisar nitiskt och exemplariskt resultaten av sitt experiment.

Något som inte låter som stoffet för god litteratur! Men han är ödmjukt försiktig i sin argumentation. Någon fullskalig isolering är det förstås inte, men det är inte heller poängen – utan det handlar om en praktisk erfarenhet som kan ha saker att lära oss fortfarande, nu när det är 150 år sedan författaren själv dog.

Frans G. Bengtsson, som själv är en sådan lysande stilist, karakteriserar Thoreaus prosa med exakthet: ”solid, konturfast och tung av färg och ton, men likväl så tvångslöst smidig och full av liv.” Däri ligger en stor del av tjusningen med boken, Throreaus lätthet, men också något av anledningen till varför man ska läsa den nu, att det helt enkelt är ett stilideal att eftersträva.

Givetvis finns inspiration för den så kallade nutidsmänniskan även utifrån andra aspekter. Thoreaus projekt är en protesthandling mot effektiviteten, mot tävlingssamhällets konkurrenshysteri – vi har inte lyckats befria oss från detta, om vi ska uttrycka oss lindrigt. Redan här får vi se att denna effektiviseringsjakt berövar människan sin själ, och då kan Thoreaus bok ses som lika mycket en religiös skrift som filosofisk.

Hans tanke är i första hand att bekvämligheten gör människan dum. Ett kriterium för en klassiker brukar vara att den uttrycker saker som äger giltighet fortfarande – behöver det vara så? Nja, men Thoreau pläderar för en enklare tillvaro, och nog kan både fashionistas ta lärdom av hans kritik av klädesinköp och hipsters få tindrande ögon av hans surdegsbakande.

Inte heller är han en extremist som är totalt uppfylld av behovet att missionera. Nej, han är en sansad människa som stillsamt låter åsikterna komma till tals, i vissheten att här finns något ytterst vettigt. Utan att bli fanatiker visar Thoreau att man kan ha asketiska ideal utan att behöva späka sig. Så befriande att lyssna till någon som inte höjer rösten. Då lösgör sig många kloka idéer: ”Som om man kunde döda tiden utan att såra evigheten!”

Att läsa Thoreau – ja, det är något som alltid gör mig förvånad, ungefär som: aha, det är så här man (också) kan göra! Något liknande som när jag läser Whitman, att det är mycket mer annorlunda och mycket bättre än jag senast mindes det som. Många exempel på skönhet, som när han försjunker i kontemplativa och meditativa stämningar när han betraktar insekternas cirkelformade rörelser ovanför vattenytan på Waldendammen: ”När ytan är det minsta upprörd finns inga insekter på den, men så snart fullkomligt lugn utbrett sig, lämnar de tydligen sina krypin på strandkanten för att i korta ansatser äventyra sig ut på den öppna vattenytan, tills de slutligen täcker den överallt. […] På sprittningarna av lust och skälvningarna av smärta märktes ingen skillnad. Hur fridfulla tar sig inte alla ytans livsyttringar ut!”

21 kommentarer:

  1. Hmm ... visst ska man läsa det här som en blinkning - en diskret hyllning, till Thoreaus årdag som inföll igår?

    SvaraRadera
  2. Jag läser då och då om Frans G. Bengtssons översättning och delar din förtjusning i de fina vinjetteckningarna. Halva glädjen att hålla boken i sina händer (min version är inbunden med ett vackert krämvitt skyddsomslag). Men man måste förstås, om man inte läser originalet, också läsa Peter Handbergs fina nyöversättning. Den är en gåva!

    SvaraRadera
  3. Åh ja, Thoreau, en av min ungdoms bästa. Men sen fattade jag att Emerson var en nog så god tänkare, och som jag minns det var de vänner också. En gång låg jag med en amerikan i Köpenhamn, han var runt trettio, och hade Emerson med sig på resan. Det tyckte jag var "förtjusande", för att använda ditt adjektiv. Det är den sortens pojkar som följer en hem i natten klockan sex. Men Thoreau var förstås rätt eremitisk. (Ursäkta att jag blev privat, jag tycks gilla det klockan halv tre) Hej!

    SvaraRadera
  4. Aj då, jag missade helt när Thoreau föddes ... Kunde ha lagt upp det här igår, men hade 10 sidor kvar att läsa. Fast, ändå, man kan läsa Thoreau närsomhelst, det bara råkade vara 150 år sen han dog i år.

    Ja, den här boken håller ju på att spricka. Jag är nyfiken på Handbergs översättning, men har inte lyckats få tag på den.

    Ja, Emerson kan man ju också läsa närsomhelst, fast kan vara svår att hitta, på svenska i alla fall, hos mig finns han bara lite sporadiskt i olika böcker ... Eh, fast både Thoreau och Emerson är väl lämpligare sällskap än Kerouac och Bukowski?

    SvaraRadera
  5. Det beror på hur oskyldig man är till vardags ; ) För stugsittare rekommenderas Bukowski. För de äventyrligt stressade Thoreau och Emerson. Man ska då och då gå i sin egen motsatta riktning.

    SvaraRadera
  6. Förlåt, men nu gör Gabrielle att också jag blir lite privat: när jag drev förlag på 1990-talet gav jag ut tre volymer Emerson, Läroår (ett urval av dagböckerna), Framgång - essäer om självtillit och kreativitet, samt hans kanske mest kända, Naturen. Och så gjorde jag ett temanummer av Ariel (nummer 1-2, 1996) om och med både Emerson och Thoreau. Av den senare översattes den långa essän Att vandra. Ack, det var tider det (som jag, titt som tätt, kan sakna).

    SvaraRadera
  7. Gabrielle, tror du det är hälsosamt för stugsittare att läsa Bukowski? Jag tror att det kan få en eruptiv effekt, om man säger så. Och det är inte bra för hälsan i det långa loppet. I stugan ska man ha frid. Det är ute på äventyr man ska ha Bukowski med sig. Tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha. Men den här stugsittaren muntrades upp av Bukowski, minns inte vilka två av hans jag läste. En höst i Höganäs när allt stod stilla utom promenaden utmed havet.

      Radera
    2. Ja men visst Gabrielle, också jag - gammal stugsittare - muntras upp av honom. Jag tänkte bara på en alldeles speciell aspekt av hans snuskgubbighet.

      Radera
  8. Ja, om vi ska vara personliga: jag har dåliga erfarenheter av Bukowski, då jag såg filmen Barfly på VHS i slutet av 80-talet & drack lika mycket som de gjorde i filmen, & nästan dog. Sedan dess har jag svårt för Bukowski.

    Jag gillar Kierkegaards uppmaning, att man ska vara en överraskning för sig själv. På tal om att gå i motsatt riktning.

    De där Emerson-böckerna från 90-talet, de måste jag ha läst. Jag minns inte allt, men jag läste en del grejer på engelska på den tiden. Det finns något väldigt hållbart här, texter som aldrig känns gamla. Som Whitman, hävdar jag nog: hans Song of Myself är väldigt underskattad, tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barfly var nog ett hur dåligt som helst intro till Charles B.

      Radera
    2. Ha ha, ja - jag hade nog läst lite innan, mest dikter, jag vistades i hårt manliga miljöer på den tiden! Minns inte särskilt mycket av filmen, bara att Mickey Rourke (?) spelade huvudrollen.

      Radera
  9. Hallå, åsiktspolisen här. Nu skall jag bräcka er alla på det personliga planet: jag har t.o.m vandrat runt Walden Pond. So there!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag har varit på Ellen Keys strand: Raka motsastsen till både fylleCharles och teratologsnusk. Ellen Dellen Duglig Dam.

      Radera
  10. Svårslaget! Kan bara berömma mig om att ha satt ned mina kängor i Kåge, Teratologens forna hemtrakt ...

    SvaraRadera
  11. Bengt, den bräcker vi inte... men jag har sett den på bild:)

    SvaraRadera
  12. En klassiker som helt klart har haft ett stort genomslag i världen och i Sverige. Journalisten Carina Waern skriver såhär i samband med att en biografi över Ulf Lundells liv gavs ut:"I Frukost på en främmande planet säger Lundell att han och hans kompisar alla ville bli skogsvaktare som Thoreau i "Skogsliv vid Walden". Men då, på 70-talet, hade Lundell inte läst boken. Men den fanns där ändå som ett rättesnöre. Också ett intressant uttalande, i synnerhet om man läser Frans G Bengtssons översättning och förord till den svenska utgåvan. Han gör en utförlig presentation av den litterära och existentiella riktning i USA i början av 1800-talet som kallas "New-England-transcendentalismen", som hade sitt ursprung i en religiös strid som handlade om Jesus ställning i den kristna läran: Var Jesus Gud eller Människa? Den engelske poeten Wordsworth anses ha bidragit starkt till rörelsens slutliga utformning, "denna tendens att skänka den enklaste vardaglighet en karaktär av sublim höghet/.../som i såväl ord som gärning förträffligast åskådliggör transcendentalisternas fundamentala maxim `plain living and high thinking´". Och kanske är det detta som gör Lundell så folkkär, en nybyggare som lever jordnära och principfast men tänker högtflygande."

    SvaraRadera
  13. Skogsvaktare i sin ungdom. Nu för tiden förefaller Ulf Lundell inriktad på att vakta sina öppna landskap...
    http://www.expressen.se/kultur/torn-in-my-side/

    SvaraRadera
  14. Kan vara så, det där med att det är genvägen till att bli folkkär, att vara så där vanlig men drömma om nåt annat, vad vet jag?

    Sen är det ju intressant att de inspirerades av Wordsworth & Coleridge, ideologiskt men också estetiskt. Både Emerson & Thoreau såg sig själva som poeter, Bengtsson är rätt hård mot Thoreaus dikter, kanske onödigt hård. Emerson skrev riktigt bra dikter, minns jag, men det är ju länge sen jag läste dem nu.

    SvaraRadera