att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2012

Hit & Miss


Yrkesmördaren Mia är transsexuell. Hen spelas av Chlöe Sevigny med löspenis, men den mest udda scenen är inte duschen i inledningsscenen, utan när hen senare tänder en cigarett – i en bil! Något jag inte sett i verkligheten sedan 70-talet. Det andra såg jag på 80-talet senast.

Mia har tidigare varit man, och får här reda på att hen har en son, elvaårige Ryan, ute på vischan, där han bor med sina tre halvsyskon efter att mamman dött. Mia kommer dit för att försöka lappa ihop familjen, som betraktar Mia med yttersta vaksamhet och misstänksamhet, och öppet förakt.

Det här är norra England – serien är inspelad i Manchester – något de brittiska tv-kritikerna inte verkar ha fattat, då de inte varit känsliga för nyanserna i hur familjen snackar och beter sig mot varandra. Här läggs bristen på omsorg i öppen dager, främst i den äldsta dottern Riley, som söker sig till en flåbuse för uppmärksamhet och tröst, grannen som äger huset. En riktig otäcking – Mia får ta fram sina yrkesmässiga färdigheter för att freda familjen, och hen är verkligen tuff och cool – dricker konjak direkt ur flaskan, till exempel. Serien utvecklas till ett western-drama, där hon tar rollen som räddaren.

Något som visas i hur hon går i cowboy-boots – men det är bara en av detaljerna, även Riley har en western-skjorta – och i hur fotot förstärker känslan av familjens hus som ett fort under belägring, liksom av hur den karga atmosfären förstärks av närbilder på växtligheten omkring, ungefär som i Andrea Arnolds Wuthering Heights. Här är det våldsamt, roligt och spännande om vartannat.

Musiken förstärker också intrycket av att Hit & Miss är en western i första hand. Även om det finns låtar av Kanye West, P.J. Harvey (och kopian Anna Calvi) och Joy Division, och en fantastisk scen där Mia sjunger karaoke till Morrisseys ”Let Me Kiss You”, är det mesta åt westernstuket. Men mest av allt en helt fantastisk tv-serie, tack vare inte bara atmosfären och den rätt enkla premissen om orättvisa och hämnd, utan också för att skådespelarna är så trovärdiga – inte minst syskonskaran, där förutom Ryan och Riley finns killen Levi och den oemotståndliga minstingen Leonie, som då och då pratar med sin döda mamma, när hon inte muttrar ”mardy bum” eller andra lysande oneliners. Sevigny gör ett fullgott jobb i rollen som Mia, om man bortser från problemen att tala med irländsk accent.

Serien är långt bättre än man vågade hoppas på, bland annat tack vare skådespelarna och hur man har tillvaratagit atmosfären, som är kylig på alla plan, och ibland spöklik, på gränsen till övernaturlig. Men också hur den välvalda musiken tillåts vara ett kommenterande inslag, och hur allt hör ihop.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar