Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, Bengt Landgren

Rutinerade litteraturvetaren Bengt Landgren hann skriva sitt mastodontverk över Rilke, en omfattande biografi, innan han dog i januari i år. Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, utkom i slutet av förra året, och är den första biografin om den här viktiga figuren från modernismens begynnelse.

Landgren förlitar sig på främst tysk forskning, och ignorerar lite nonchalant att det faktiskt har skrivits en del om Rilke på svenska – bland annat den fina boken Några vändningar hos Rilke, av Arne Melberg. Men här saknas främst översättningar av alla de citat som texten innehåller: utdrag från brev och andra texter. Det är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker: för det försvårar läsningen med den här mängden citat, ibland flera stycken i samma mening.

René Karl Wilhelm Johann Josef Maria Rilke föddes 4 december 1875, alltså med sex stycken förnamn (anteckna!). Två av dessa var flicknamn, för att föräldrarna ville påminna sig själva om en död äldre syster till René, som han hette upp till tjugoårsåldern, innan han tog sig namnet Rainer.

Barndomen var särdeles olycklig. Åtminstone om vi ska tro Rilke själv, och det ska vi nog inte – åtskilliga gånger påpekar Landgren hur han i brev gärna överdrev för att väcka sympatier hos andra. Är det inte så med allas barndom? Vi överdriver åt vardera hållet. Nu blir upprepningarna något av det jag mest kommer att minnas med den här boken, att den kunde ha varit tunnare också av den anledningen; om något kan sägas är det säkrast att göra det två gånger – minst – verkar Landgren resonera, och har skrivit fristående essäer där biografin växlas med dikttolkningar.

Även om Landgrens bok är välkommen är den lite jobbig att läsa. Den har helt klart flera intressanta saker att säga om Rilkes dikter, för Landgren är en noggrann och samvetsgrann läsare, för att inte säga närsynt, men när det handlar om livet blir det mindre spännande. Jag förstår inte riktigt vart Landgren vill komma, exempelvis när han ska bevisa att Rilke inte var bög: ”något som effektfullt dementeras av Rilkes ovanligt tydliga heterosexuella beteendemönster”. Jag hittar ungefär fem tvivelaktiga formuleringar enbart i den meningen.

Däremot är det alltså intressant att följa resonemanget kring Prag – i folkmun är väl annars Kafka ”mannen från Prag”, medan Rilke är mer rastlös äventyrare, som flydde hemstaden för långvariga vistelser i Paris, i Tyskland, i Schweiz, och rentav inbjöds han av Ellen Key till en vända i Skåne och Göteborg i några månader – en sejour som fått ett eget lite för långt kapitel här. Att växa upp i Prag innebar för Rilke likväl som för Kafka ett dubbelt främlingskap.

Språket i boken är mestadels tungt och orörligt, och Landgren verkar inte ha bestämt sig, för ibland lägger han in buspojkens jargong i den anemiska akademikerprosan. Värre är det väl med inkonsekvenserna i resonemanget, som när Rilke beröms för originalitet ”vem annan än Rilke skulle ...” följt av en jämförelse med de engelska metafysikerna.

Bilden av människan Rilke förblir gåtfull: redan Thomas Mann kallade honom för snobb, och onekligen är det något skumt med att hans trots ständig pengabrist unnade sig första klass-resor och flotta hotell, liksom att han frotterade sig med rika smaklösa mecenater samtidigt som han vurmade för arbetarklassen. I breven är han mer ogarderad – men vi ska påminna oss (Landgren undviker sällan ett tillfälle att påpeka detta) att han då ändå höll på med avancerad manipulation.

Rilke var helt klart en kameleont som anpassade sig efter situation och omgivning. Som författare är han ju utpräglat modernistisk, men som människa väldigt traditionell och med ålderdomliga ideal – något som också gör honom till en spännande gestalt, en övervintrad romantiker, med mer gemensamt med Hölderlin än sina samtida poetkolleger.

Någon komplett bok är det förstås inte, hur omfattande den än är och känns. Exempelvis funderar jag på varför Landgren aldrig nämner att Rilke på 10-talet översatte sonetter av franska renässanspoeten Louise Labé. Är det för att hon inte enbart är kvinna, alltså, som de andra kvinnor som nämns i boken, nästan uteslutande älskarinnor och välgörarinnor? I förlagets verkförteckning nämns att Landgren skrivit mängder av böcker om framstående litteratörer – tio manliga namn nämns där. I stället för Labé nämner Landgren att Rilke översatte den långt mindre (er)kända Jacopo Vincenzo Foscarinis sonetter. Vi får också veta att Rilke översatte en mängd andra poeter, däribland enskilda dikter av Leopardi, och rentav en av Fröding.

Labé betydde mycket för Rilke, som senare skulle skriva 1900-talets mest erkända sonetter – Sonetterna till Orpheus. Men också för det djärva bildspråket i hennes dikter, och den starka känslan. En av förtjänsterna med Landgrens bok är att han betonar Rilkes närapå extatiska upplevelse av konstverk, efter att ha arbetat för skulptören Rodin och studerat målningar av Cezanne – något som på tidigt 1900-tal resulterade i hans ting-dikter, som den kända ”Pantern”.

Tack vare Ellen Key blev Rilke tidigt, redan 1904, introducerad på svenska, genom en essä i Ord & Bild. Intresset är bevarat, med nya översättningar på 2000-talet av både Sonetterna till Orpheus och Duinoelegierna. Och intresse finns också på andra håll: för tre år sedan tatuerade Lady Gaga in några rader från Rilkes Brev till en ung poet:

”Prüfen Sie, ob er in der tiefsten Stelle Ihres Herzens seine Wurzeln ausstreckt, gestehen Sie sich ein, ob Sie sterben müßten, wenn es Ihnen versagt würde zu schreiben. Dieses vor allem: Fragen Sie sich in der stillsten Stunde Ihrer Nacht: Muss ich schreiben?”