att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juli 2012

Getingfabriken, Iain Banks


Trettio år gammal debuterade skotten Iain Banks med romanen Getingfabriken, en mardrömsskildring kring den unge pojken Franks kaotiska tillvaro med djurplågeri och poänglösa fyllor med dvärgkompisen Jamie.  Modernista ger ut den på nytt nu, med Roland Adlerberths översättning.

Det här var 1984, och 80-talet var verkligen ruffigt och hårt på de engelska öarna, som då styrdes av diktatorn Thatcher. Men Banks muntrar upp sin historia med rejäla doser humor: ömsom av det svart galghumoristiska, ömsom av den typ av förtvivlan som tvingar fram det konstnärliga uttrycket, det som på irländska brukar betecknas som ”when you're in the last ditch, there's nothing you can do but sing”. Eländet är riktigt eländigt för Frank. Som nioåring har han gjort sig skyldig till tre mord på andra barn, men nu som snart sjuttonåring ägnar han sig mest åt sin getingfabrik, spela arkadspel, samt vänta på att den äldre brodern ska ansluta efter att ha rymt från mentalsjukhuset. Frank lever tillsammans med pappan, specialist på att mäta avstånd och fjärtars betydelse för personligheten.

Ja, Banks tar i så han spricker, och överdrifterna tar udden av realismen, mildrar det hemska. Därför blir omslagets diverse omdömen om det här som en ”läskig” och ”ondskefull” bok lätt löjeväckande. Nog för att den väckte debatt när den kom ut för snart trettio år sedan, men det gjorde ju även Teratologens debut åtta år senare. Även den en rolig och hemsk skildring av livet på landsbygden, och efter att ha läst den är det förstås lite svårt att bli förfärad längre.

Banks Frank bor på en ö, något man likt John-Henri Holmberg i efterordet kan ta fasta på, då författaren även gjort sig känd som S/F-författare: kanske Frank ska liknas vid en utomjording?

Som litterär karaktär är han knepig. Han ska uppfattas som psykopat, som känslolös, men samtidigt är han lite för färgad av Banks egna preferenser, som att han lyssnar på Wagner och John Peels radioprogram, att pappan ger honom just Günther Grass bok Blecktrumman i present. Den här typen av referenser säger mer om författaren, och han kunde ha hållit igen lite när han gör Frank en smula för trevlig, en smula för charmig, en smula för full av självinsikt och förmåga att se sig själv utifrån. Det är ju ett ständigt problem med jagberättelsen, att personens röst ibland ger vika och släpper in för mycket av författarens röst.

Själva händelseförloppet skildras ungefär som ett avsnitt av SvampBob Fyrkant. Det är raskt skrivet, utan mycket till eftertanke åt de groteska scenerierna. Banks stil är gapig, och bygger på att han måste ta i mer och mer för att hålla läsarens intresse vid liv. På slutet rentav med en nödlösning, som inbegriper en familjehemlighet om könstillhörighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar