Mildred Pierce

Något missvisande kallas HBO:s miniserie Mildred Pierce för en remake av den gamla 1940-talsfilmen, där Joan Crawford spelade den märkligt handlingskraftiga och samtidigt handfallna affärskvinnan. Egentligen är det en rätt trogen filmatiseringen av James M. Cains roman - Cain är mer känd för The Postman Always Rings Twice, som också filmatiserats ett par gånger, bland annat med Jack Nicholson och Jessica Lange. Medan den svartvita filmen - en ganska ortodox film noir - gjorde filmen till ett kriminaldrama, fokuserar miniserien på andra aspekter. Bland annat förstärks inledningsvis den amerikanska 30-talsdepressionen. Men allra bäst fungerar spelet mellan Mildred och dottern Veda, som spelas oväntat bra av Evan Rachel Wood, som i några scener briljerar med ansiktsmimik och kroppsspråk. Hon kallas för en orm, och det ligger åtskilligt i det. Mildred spelas av Kate Winslet, som suveränt fångar både det starka och det svaga hos karaktären: hon är en curlingförälder, helt förblindad i kärleken till den egoistiska och onda dottern. Kanske 40-talsfilmen var mer trovärdig, när de gjorde Veda till en slags schlagersångerska, för vad som än kan sägas om Evan Rachel Wood, inte ser hon ut som en koloratursopran. Men å andra sidan introduceras då operatematiken, som passar fint med intrigens utveckling i det sista avsnittet. Och Mildreds make, Monty, spelas av Guy Pearce, denna ytterligt underskattade skådespelare. Filmen tvingades vara mer koncentrerad, och är tidsbunden - ja, men det är också en stor del av dess charm, att den trots det kan säga mycket om vår tid också, och givetvis är den här HBO-serien från 2011 lika tidsbunden: otroligt välgjord in i minsta ljussättning och val av musik, och klädval. Jag läste nyligen i en DN-notis att Kate Winslet bolmar en hel del i den här serien, men jag tror att hon på fem avsnitt bara röker en cigarett. Vad serien framför allt visar är hur sällsynta dessa roller är för kvinnliga skådespelare här och nu: en kvinna som är komplex, som får vara både förslagen och sexig, men samtidigt vilseledd på så många plan, och vacklande mellan självständighet och stort beroende.