Det är Frankrikes nationaldag, och jag gör som Butter tar ordet, listar tio bra franska böcker.
På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust
Inte för att visa att jag har läst den (två gånger), utan för att den tillhör det rikaste som litteraturen har skapat. Jag gillar böcker med enkel intrig, och de sju delarna handlar knappt om något annat än berättarens svartsjuka, och långa essäistiska avsni
tt om konst, litteratur, musik, kläder, blommor ...
Maldoror, av Lautréamont
Greve Lautréamont hette egentligen Isidore Ducasse, och var ingen (riktig) greve, men han skrev bland annat den här skumma boken på 1800-talet, som bland annat innehåller embryot till surrealismen - mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord.
Det ondas blommor, av Charles Baudelaire
Man bör nog läsa också Baudelaires prosadikter och hans konstkritik, men ska nog börja med den mest kända diktsamlingen någonsin, kanske på alla språk. På 1800-talet kunde poesi också fällas i en domstol, något man i vår tid både kan beklaga och beundra. Ingvar Björkessons översättning är vida känd.
Lol V. Steins hänförelse, av Marguerite Duras
Jag kan nog välja nästan vad som helst av Duras, för att jag gärna vistas i hennes miljöer. Om Lola Valerie Stein, ett triangeldrama, en bal, en galenskap.
Reading with Clarice Lispector, Hélène Cixous
Cixous skriver helt distanslöst om "Clarice", som hon helgonförklarar på ett så övertygande sätt att ingenting i hela världen någonsin blir detsamma. Metodiskt och samtidigt helt subjektivt och egensinnigt tar sig Cixous an några av Lispectors mest kända böcker - den längsta texten handlar om Levande vatten, kanske hennes bästa. Tyvärr måste jag läsa boken på engelska, då den inte finns på svenska.
Hjärtats begärelse, av Gustave Flaubert
Flaubert är förstås mest känd för Madame Bovary, men jag gillar den här korta berättelsen mest. Den är väldigt modern, originell och visionär. Originaltiteln säger mer: La Tentation de Saint Antoine.
Tyngden och nåden, av Simone Weil
Religiös mysticism av något sällsammare slag än Flauberts - Weil svälte sig till döds under andra världskriget, och den här boken samlar några av hennes tankar om människans lidande och guds ansvar, och vad människan ska göra i den här världen.
Främlingen, av Albert Camus
Helt enkelt för att den är så bra, och ganska rolig på sina ställen.
Plattform, av Michel Houellebecq
Inte så rolig, eller - humorn är så uppgiven och deprimerande, så förtvivlad. Elementarpartiklarna brukar nog räknas som Houellebecqs bästa roman, men jag tycker den här går lite längre i samhällskritiken.
Om kärlek, Stendhal
Stackars Stendhal, eller Marie Henri Beyle, som han hette när han gick på stadens gator som en vanlig man, i sina gröna glasögon, spejande på motvilliga kvinnor. Hans romaner är blytung läsning, men i den här långa essän är han bara underhållande.
På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust
Inte för att visa att jag har läst den (två gånger), utan för att den tillhör det rikaste som litteraturen har skapat. Jag gillar böcker med enkel intrig, och de sju delarna handlar knappt om något annat än berättarens svartsjuka, och långa essäistiska avsni
tt om konst, litteratur, musik, kläder, blommor ...Maldoror, av Lautréamont
Greve Lautréamont hette egentligen Isidore Ducasse, och var ingen (riktig) greve, men han skrev bland annat den här skumma boken på 1800-talet, som bland annat innehåller embryot till surrealismen - mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord.
Det ondas blommor, av Charles Baudelaire
Man bör nog läsa också Baudelaires prosadikter och hans konstkritik, men ska nog börja med den mest kända diktsamlingen någonsin, kanske på alla språk. På 1800-talet kunde poesi också fällas i en domstol, något man i vår tid både kan beklaga och beundra. Ingvar Björkessons översättning är vida känd.
Lol V. Steins hänförelse, av Marguerite Duras
Jag kan nog välja nästan vad som helst av Duras, för att jag gärna vistas i hennes miljöer. Om Lola Valerie Stein, ett triangeldrama, en bal, en galenskap.
Reading with Clarice Lispector, Hélène Cixous
Cixous skriver helt distanslöst om "Clarice", som hon helgonförklarar på ett så övertygande sätt att ingenting i hela världen någonsin blir detsamma. Metodiskt och samtidigt helt subjektivt och egensinnigt tar sig Cixous an några av Lispectors mest kända böcker - den längsta texten handlar om Levande vatten, kanske hennes bästa. Tyvärr måste jag läsa boken på engelska, då den inte finns på svenska.
Hjärtats begärelse, av Gustave Flaubert
Flaubert är förstås mest känd för Madame Bovary, men jag gillar den här korta berättelsen mest. Den är väldigt modern, originell och visionär. Originaltiteln säger mer: La Tentation de Saint Antoine.
Tyngden och nåden, av Simone Weil
Religiös mysticism av något sällsammare slag än Flauberts - Weil svälte sig till döds under andra världskriget, och den här boken samlar några av hennes tankar om människans lidande och guds ansvar, och vad människan ska göra i den här världen.
Främlingen, av Albert Camus
Helt enkelt för att den är så bra, och ganska rolig på sina ställen.
Plattform, av Michel Houellebecq
Inte så rolig, eller - humorn är så uppgiven och deprimerande, så förtvivlad. Elementarpartiklarna brukar nog räknas som Houellebecqs bästa roman, men jag tycker den här går lite längre i samhällskritiken.
Om kärlek, Stendhal
Stackars Stendhal, eller Marie Henri Beyle, som han hette när han gick på stadens gator som en vanlig man, i sina gröna glasögon, spejande på motvilliga kvinnor. Hans romaner är blytung läsning, men i den här långa essän är han bara underhållande.
Jag tycker Flaubert ofta är rätt rolig när han inte är Madame Bovary. Som i "Lexikon över vedertagna åsikter" och "Den eviga dumheten".
SvaraRaderaProust hade vart mer underhållande läsning om de lyssnat på lite roligare musik.
Stendahl, där valde du rätt. För mig.
SvaraRaderaSen skulle jag lägga till Liaisons dangereuses av Laclos. Och kanske välja ngt annat av Sixouz.
Lustigt att du valde att inte välja X antal (3)manliga nobelpristagare, Hmm.
Men Bernur, Plattform är väl ändå fasligt rolig? Jag skrattar ljudligt på många ställen när jag läser den, vilket jag gör då och då, även om skrattet är av den arten att jag frågar mig om jag alls borde skratta ett sådant skratt.
SvaraRaderaDitt högtidlighållande av franska nationaldagen tycks mig f.ö. värdigare än DN Kulturs, som låter Bodil Malmsten förklara att hon förstått att hon är svensk samt berättar att Per Hagman tjänstgör som servitör på en västsvensk skärgårdsö. - Oklart vad allt detta har med Frankrikes nationaldag att skaffa, än dimmigare vad det hela har i en kulturbilaga att göra.
Litet PS: urval är alltid svåra, men nog kunde La Voiee royale av André Malraux eller Motståndaren av Emmanuel Carrère platsa.
SvaraRaderaOm Stendahl och kärleken skriver W. G. Sebald i första kapitlet av "Svindel. Känslor". I den engelska översättning jag läst: "Beyle, or love is a madness most discrete". Det är ett slags minibiografi över Henri Beyle, hans väg från ung soldat i Napoleons armé år 1800 till hans död 1842.
SvaraRaderaDet mesta kretsar kring "De l'Amour".
Den krassa bakgrunden till kärleksvisdomen är att författaren skaffar sig syfilis på en soldatbordell och ägnar resten av livet åt att uppvakta gifta kvinnor, plågad av syfilisen och de kurer han bekämpar den med, kvicksliver och kaliumjodid.
Jag anade att du skulle utelämna "Resa till nattens ände" av Louis Ferdinand Céline.
SvaraRaderaPetter: ja, författare är inte kända för att ha bra musiksmak (JK Rowlings undantagen) ... Men Proust lyckas ändå, tycker jag, skriva intressantare om musik än många som skriver om pop- och rockmusik: han skriver om det på ett levande sätt, som om det betyder något viktigt för honom. Jag tycker som du väldigt mycket om Flauberts lexikon.
SvaraRaderaMagnus: ja, Plattform är kanske roligare än jag minns den, men jag gillade den (också) för att den är så visionär - lite som Flauberts bok om Antonius frestelser ...
Lennart: ja, jag borde läsa mer av Sebald - hellre det än slösa så mycket tid på att läsa så mycket nyutkomna svenska romaner ...
Anonymous: välkommen tillbaka! Céline läste jag intensivt när jag var kring 20, tyckte det var sensationellt bra, men när jag för tio år sen försökte läsa om Resan ... blev jag bara besviken. Kommer inte ihåg om det var på mig själv eller på boken. Men det är klart, den skulle kunna platsa på en sån här lista, som inom parentes sagt var rolig att göra (tack, Butter!). Eh, jag borde förstås också ha haft med Genet, som jag också läste intensivt under min busiga period, och så klart också Louise Labés dikter, och likaså Irène Némirovskys Storm över Frankrike. Och Rimbaud, ack - - -
Gabrielle: Frankrike har väl typ hundra manliga nobelpristagare ... som jag inte har läst ... Ja, man kan välja annat av Cixous - ex Stigmata.
Det är kanske en lite anakronistisk invändning mot Prousts bok/böcker. Och jag har läst betydligt sämre utläggningar om musik i romaner. Men att jag inte är så intresserad av och inte har kunskap om septetter och sånt var ett extra hinder vid läsningen.
SvaraRaderaGabrielle: Jag hade Laclos med på min 10 bra franska romaner-lista. Det är en rolig och flyfotad roman.
Plattform - min favoritHouellebecq.
SvaraRadera