The Fry Chronicles, Stephen Fry

BBC-serien Alfresco (1983): Hugh Laurie, Ben Elton, Siobhan Redmond, Robbie Coltrane, Stephen Fry.

Som motto till den senaste installationen i sina memoarer, The Fry Chronicles, har Stephen Fry valt några ord från den kloke Noel Coward: ”Work is more fun than fun.” Fry är en produktiv herre, som utöver sina insatser som skådespelare ofta anlitas till dokumentärer, förutom att han i snart tio år lett den briljanta anti-quiz showen QI. Ja, och så skriver han böcker: romaner, filmmanus, en del essäer, och sina memoarer, eftersom han tycker att han har kommit upp i åren. Del ett, som avhandlade barn- och ungdomen hette Moab is My Washpot (vad annars?), och avslutades med en sejour i fängelset efter ett omfattande kontokortsbedrägeri, medan föreliggande del två avhandlar åren kring universitet och de första tämligen bestämda stegen in på den scen som varit så oerhört välkomnande mot honom.

En rastlös själ: ja, och däri ligger något av den neuros som han flitigt har utnyttjat i sin gärning som skådespelare och författare – att han har tillräckligt dåligt självförtroende för att komma undan med det, trots att han är genialiskt begåvad. Men han sprider sina gracer, och beklagar – lite halvhjärtat, måste medges – att han inte koncentrerat sin talang på endast ett område, och kanske blivit en superduktig skådespelare, i stället för att vara bra på lite allt möjligt (förutom musik, men en sol har rätt till sina fläckar – ingen annan). När han väl börjar få in pengar spenderar han allt på bilar, datorer och andra tekniska prylar – ett galet spenderande, som troligen bottnar i arbetsnarkomanin, att undvika rikedom, som kan vara fientlig mot produktiviteten.

Att säga att det är nöjsamt att läsa Stephen Fry när han släpps lös så här: en av de större överdrifterna man kan tillåta sig. Och han sträcker ut sig, eftersom boken är 446 sidor lång, och endast innehåller åtta år av hans liv, och tar sig detta privilegium, av den enkla anledningen att han ”gillar ord”. Som läsare förlåter man honom mer än gärna, så länge han gör sitt jobb så här bra.

Boken är tematiskt uppställd kring bokstaven C, så alla rubriker har med denna bokstav att göra. Först några – relativt – korta exposéer över två beroenden, C₁₂ H ₀ O ₁₁ (socker) och cigaretter, går han elegant fram över sin universitetstid, de tidiga läroåren med bland andra Emma Thompson, som ges ett kärleksfullt och inkännande porträtt, och sin långvariga radarpartner Hugh Laurie, som ges ett ännu mer inkännande och kärleksfullare porträtt. Men det finns också ett inslag av avund i den beundran Fry öser över Laurie, då denne äger så mycket som Fry saknar – dels musikaliteten (senast visad då Laurie gav ut en hygglig blues-skiva), och dels förmågan att vara i besittning av en kroppskontroll, medan Fry själv har en kropp som uppför sig lite som den vill.

Och så är Laurie snygg. Fry återkommer gärna till sina fysiska tillkortakommanden. Han gillar inte sig själv, när han är i tjugoårsåldern, och det får per automatik andra att inte heller gilla honom. När han är i tjugoårsåldern är vi i början av 1980-talet, och AIDS upptäcks. Vi ska vara djävligt tacksamma för att Fry levde i celibat åren 1982-1996, då det har räddat något som annars kunde ha gått till spillo.

Fry berömmer sig över att ha bluffat sig igenom universitetet (han är – eh, inte den förste!), säger att han gick på tre föreläsningar på tre år, och skrev sina essäer i förhand, och memorerade dem. Det här är en metod som endast duger för den som är välsignade med denna uppskattning från Mnemosyne. Fry gjorde också sina insatser på andra håll. Han la ned arbete på att förfärdigas som komiker, något som sker mer eller mindre av en slump (han såg sig ämnad för den gravallvarliga teatern).

Åtskilligt i den här boken är så välskrivet att jag kunde citera vad som helst, och antingen fattar du hur djävla smart och bra det är, eller så – ja, eller så är du någon annanstans vid det här laget, än kvar vid denna långrandiga ensidiga hyllningstext. Men ta det här hur han förklarar glädjen i att skriva: ”although it is true that that one feels fantastic when one has finished a writing task, it is mostly horrible while one is doing it. You will see therefore that writing, ghastly at the time but great afterwards, is exactly the opposite of sex. All that keeps one going is the knowledge that one will feel good when it´s all over.” På tal om sex säger han sig vara bög till 90% endast, som förklaring till varför han annars funderade på att bjuda ut sin sminkös under Svarte Orm-perioden på en dejt: hon gifte sig i stället med Rowan Atkinson.

Boken, som sagt uppställd tematiskt under bokstaven C, avslutas efter alla finurliga kapitelrubriker – Cambridge – Comedy Colleague, Collaborator and Comerade – Celebrity - Computer 1 – Computer 2 – med den kryptiska förkortningen ”C”. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag uttyder detta C som ”Cliffhanger”, även om jag fattar att det är ett annat ord som (på engelska) börjar på C, som ska utgöra ingrediensen för nästa volym i denna självbiografiska serie.

Arbete som en besatthet: jag ser barnets sockerbeoende som ett förstadie till den arbetsnarkomani han senare utvecklar, utan att jag egentligen ser det som något konstigt: det är roligt, säger Noel Coward, och Stephen Fry har verkligen haft roligt när han har skrivit, och bjuder in läsaren att dela denna entusiasm och glädje. Den enda smolken är väl att man som svensk kan känna ett styng av avund. De fick Stephen Fry som mångbegåvad komiker med ett finger med i det mesta som händer, vad fick vi? Peter Settman och dito Magnusson.