att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 juli 2011

Camilla and the Horse, Christina Hesselholdt

När den svenske författaren Hans Koppel skrev en satirisk roman om den svenske kungen (Kungens födelsedag) var det nog ingen som orkade bry sig eller bli upprörd, medan Alan Bennetts roman om den engelska drottningen ändå lästes av vår monark (den hette som bekant Drottningen vänder blad). Och i Danmark gav Christina Hesselholdt 2008 ut novellsamlingen Camilla and the Horse, nu på svenska i Ninni Holmqvists översättning, på Kabusa Böcker.

Camilla är en karaktär som lever tillsammans med en man som heter Charles, som är prins (och matrecensent och kokboksförfattare – samt häst, eller ”a horse”). Hon är en av ett antal missnöjda karaktärer i samlingens första del, som innehåller fem rätt skruvade texter som inte har mycket gemensamt med de förväntningar en läsare har av novellgenren. Som avslutning en alldeles för lång fristående berättelse, med figurer från en av Hesselholdts tidigare romaner, I familjens skød.

Främst är den här boken en korsbefruktning mellan litterär essäistik och fiktion, där Hesselholdt resonerar kring främst engelskspråkig klassisk litteratur. Hennes figurer vandrar i Lake District, funderar lite halvslött kring Wordsworth och systerns påverkan på hans diktning, vilken väl ingen betvivlat – men effekten känns lite loj, då författaren låter karaktären döpa hans titellösa dikt om att vandra ensam som ett moln till ”Daffodils”, liksom att det inte var Shelley som fick barn med sin syster (det var Byron, som (troligen) fick en dotter med sin (halv)syster). Tyvärr ger det här bara ett vimsigt intryck. I Haworth håller hon sig på något säkrare mark, även om jag inte förstår varför förlaget eller översättaren väljer Nils Holmbergs översättning av Svindlande höjder, då Birgit Edlunds, som kom 2002, är mycket bättre och trognare originalet.

Synd, då det annars är en roande bok, som klarar av att säga några väsentliga saker om spelet mellan människor, om normalitet, om familj, om bindningar (slitningar), och sådant som ryms däri. Hesselholdt rör sig i språket lika osmidigt som några av karaktärerna gör i verkligheten: det är ograciöst skrivet, och det fungerar förträffligt, och passar just den här författarens något ursinniga temperament.

Det är också en bok som visar att humor fungerar bäst när den arbetar på tvärs mot sina förutsättningar, när de givna och lättfångade poängerna motarbetas. I texter som är skrivna som monologer låter hon Edward, Alma och Kristian – samt Camilla, förstås – visa att kontaktytor mellan människor är något skört och sällsynt.

Litteraturen är platsen där man kan säga allt, i en undersökning som går från ett ”kan man?” till ett ”får man?” för att sluta vid ett ”går det?” Sedan kan vän av ordning tycka att Hesselholdt går lite för långt när hon låter Prince Charles med gemålen Camilla gå på strippbar: är det verkligen trovärdigt att en kunglighet skulle besöka sådana platser?

2 kommentarer:

  1. Åh, fin ironi där i sista meningen. Kungligheter har väl gjort sig skyldiga till det mesta genom århundradena. För att de har kunnat. Vår egen monark på en strippbar är inte heller en främmande tanke. Även om det skulle vara osant.

    SvaraRadera