An Apology for Idlers, Robert Louis Stevenson

För några år sedan läste jag Tom Hodgkinsons bok How to be Idle, en roande och allvarlig uppmaning att anamma sysslolösheten som livsstil: att försöka bevara ledighetsidealet när arbetsmoralfascisterna försöker piska fram aktivitet ur livets alla dagar.

En av Hodgkinsons källor var Robert Louis Stevenson, vars relativt korta essä i ämnet är huvudingrediensen i den lilla boken An Aplogogy for Idlers, som ingår i Penguins serie Great Ideas (David Pearsons omslag fångar idén snillrikt, där han börjar färglägga ornamenteringen, men sedan lagt av). Titelessän är en av åtta texter, där alla kanske inte direkt hyllar sysslolösheten – några reseskildringar på slutet är lite malplacerade, till exempel.

Däremot kan det vara befriande att Stevenson redan på 1800-talet varnade för Svenskt Näringslivs infama rapport om svenska studenter som utbildar sig för arbetslöshet (som kommenterats flitigt den senaste veckan). Givetvis fick Näringslivsrepresentanterna på pälsen, fick göra avbön och förtydliga sig (göra en pudel, säga sitt "det var inte så vi menade"). Stevenson visste att samhället inte är betjänt av trångsynta experter, som bara behärskar sitt egna område; vi behöver mångsidiga begåvningar, som kan utnyttja olika kunskapsområdens landvinningar. ”Competence is a many-splendoured thing”, som det hette i sången.

Men Stevenson varnar också för att den som arbetar för mycket tänker för lite (något Alliansen så klart är medvetna om: Arbetslinjen ska utrota det kritiska sinnet hos medborgarna). Det ärke-lutheranska Sverige vet att straffa sina slöfockar – tänk bara på stackars Roberts öde i Utvandrarna (jag har fortfarande inte förlåtit Vilhelm Moberg), den bok som ständigt röstas fram som vårt nationalepos. Den som glömmer bort att leva mister sin nyfikenhet: att för mycket gå upp i sitt jobb hotar personlig utveckling, och liv måste inte levas i lojalitet med Nödvändigheten: ”Plesaures are more beneficial than duties because, like the quality of mercy, they are not strained, and they are twice blest. […] There is no duty we so much underrate as the duty of being happy.”

An Apology for Idlers är en fin liten bok, som också innehåller ett brev till en aspirerande konstnär, där Stevensons råd kan jämföras med Rilkes stränga förmaningar i Brev till en ung poet. Där Rilke menade att du måste ställa frågan ”är det värt mödan?”, och besvara den jakande, är Stevenson mer oresonlig i sitt nej. Samtidigt finns här en yrkesheder: en författare får aldrig tillåta att släppa in uttrycket ”det duger” i sin vokabulär.

I övrigt öppenhjärtiga och humoristiska essäer om kärlek, och en mycket läsvärd text med titeln ”On the Enjoyment of Unpleasant Places”, där vi kan lära oss att värdesätta alla aspekter av tillvaron, även det som ser ointressant eller frånstötande ut, vid ett första intryck. Det finns oanade upplevelser som kan skänka ro i orons tid. Tyvärr fläckas Stevensons temperament av den tuberkulos som tog livet av honom strax efter sin 44:e födelsedag: därför visste han del om att sysslolöshet har sin motsvarighet också i en kamp av nödvändigt slag – kampen mot döden.